Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - August Isaacsson. Om avstavning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
august isaacsson
frågar man sig, varför icke förbindelsen sm fått göra sällskap,
då det ju är obestridligt, att första och andra m i t. ex.
miasma ha ett bestämt olika uttal; i noggrann fonetisk skrift
bruka de ju också tecknas olika. Förbindelsen är inte heller
sällsynt i svenskan, låt vara att den i inljud förekommer
nästan blott i lånord.
Då nu emellertid uttalet fått bestämma eller åtminstone
motivera regeln om ovannämnda konsonantförbindelser,
väntar man sig också, att det skall tillmätas vikt, när det gäller
att ge en regel för delningen av ord med ng, t. ex. tunga.
Så har emellertid icke skett. Man får anvisning att skriva
tun-ga »såsom både vi och de flesta andra europeiska folk
som hava denna ljudbeteckning väl från gammalt brukat
göra». (S. A:s Ordförteckning s. XII.)
Hur andra folk avstava, kommer väl knappast oss vid i
detta sammanhang, då det ju är det svenska uttalet, som
bör vara det avgörande, vilket även Akademien tyckes anse.
Återstår då det skälet, att delningen av ng i svenskan har
gammal hävd för sig.
Akademien synes icke ha tänkt på att det ljud, som
vi nu teckna ng, en gång varit två ljud och uttalats som
n+g, vilket sedan blivit ng-\-g, varav vi ännu ha spår i våra
dialekter, och först sent ett enhetligt ljud. Att ng-ljudet
alltid mellan vokaler är långt, är ju sant, men att detta skulle
utgöra ett skäl att skilja n och g är svårt att inse. En sådan
delning skulle då innebära, att n bör uppfattas som tecken
för det ena ^-ljudet och g som tecken för det andra i
tU7ig-nga, vilket synes mig olämpligt, även om n och g i
andra förbindelser vart och ett för sig kunna beteckna
ng-\)uà. Också har skrivningen tung-a den fördelen, att den
underlättar ett riktigt uttal vid högläsning, då av delningen
genast framgår, att föregående vokal här är kort, vilket
icke synes, förrän man eventuellt vänt bladet, vid avstavningen
tun-ga.
Kommer så den svårare typen ässja. Akademien vill
också härvidlag, i strid mot sin regel om s + k, p, t(r),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
