Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - J. Nordlander. H. Haage, Kommateringskurs för folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 JO anmälningar och recensioner 3 i 5
3 i 5
äro många svårare fall ej behandlade. Boken innehåller
emellertid åtskilligt mera, än vad titeln utlovar, ty den behandlar även
de stora skiljetecknen och kolon jämte citationstecknet. Ordet
kommatering begagnas således här i samma mening som
interpunktion.
Visserligen är skiljetecknens inlärande en svår och
tidsödande sak, men man undrar ändock, om ej framställningen här
är väl vidlyftig. Som exempelsamling kan boken emellertid vara
välkommen. Men att vidare varmt rekommendera den faller sig
emellertid svårt. Förf. har nämligen med en förvånansvärd iver
lagt an på att ändra den hos oss brukliga terminologien, utan
att han dock därvid kommit med något bättre, än vad vi förut
hava. Redan bokens första regel är ett exempel härpå.
»Frågetecken sättes efter frågemening^. heter det s. 3. (Kursiveringen
är här och i det följande anmälarens.) Och på" följande sida
finna vi: uppmaningsmening, utropsmening och önskemening.
Emedan en mening ju ofta består av en enda sats, kan det vara
tämligen likgiltigt, om vi säga frkge-sats eller -mening. Men då
det förra är allmänt bruk, varför då Övergiva det? Professor
Nat. Beckman har i sin förtjänstfulla Svenska språklära ingalunda
ratat ordet.
På s. 12 heter det: »I en fullständig sats måste finnas både
subjektsdel och pre dikats de/». Hittills har man härför fordrat
subjekt och predikat. Litet egendomligt förefaller det ock, nar
förf. talar om att i satsen »Bonden plöjer» taga ut subjektsdel
och predikatsdel, då här ej finnes mera än ett naket subjekt och
ett likadant predikat. Först definierar ock förf. subjekts- och
pre dikats delen och sedan subjekt och predikat. Men skillnaden
är icke stor. Den förra säges vara ^>det man talar om»
(kursiveringen är förfis) och det senare »det som talas om».
Predi-katsdelen sättes » = vad som sker», och predikatet säges utmärka
»vad någon gör». Huru mycket enklare var det ej att säga,
att subjektsdelen utgöres av subjektet med dess bestämningar
o. s. v.
Till nyheterna av tvivelaktigt värde hör ock, att förf. på
tal om direkta anföringar skiljer mellan själva anföringen och
bestämningssatsen, vilken senare »säger, vem som talat de anförda
orden (sade vem-satsen)». Men denna benämning är alldeles
felaktig. I meningen: »Det ska bli livat!» ropade Nils, är ju
anföringen objekt till »ropade» och således själv bestämning till
satsen: »ropade Nils». Beckman yttrar ock anf. st. sid. 242:
»Hela anföringen är bestämning till ett anföringsord». För
övrigt har man ju ej alltid någon »vem-sats». Om jag skriver:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
