Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - G. A. Jaederholm. A. Hildinger, Folkskolepedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 2 I I
dess nuvarande form beröres, och författaren avvisar tanken på
undervisning i engelska som obligatoriskt ämne i folkskolan.
Avgjort anser jag förf. gå för långt, när han av ett ämne kräver,
att det skall ha betydelse för en folkskolas alla alumner. Å
andra sidan har författaren ingenting att säga om det växande
behovet av en mera givande social upplysning för folkskolebarnen
än den som kan fås ur studiet av läroböcker i svensk historia
över äldre tidevarv. För undervisningens omfattning i olika
ämnen hänvisas till den officiella planen; vid den ytterst
diskutabla frågan om hembygdsundervisningens omfattning gör
författaren dock några kloka anmärkningar. Med avseende på
lärostoffets anordning behandlas först och främst alla slag av
koncentration. Ur dess synpunkt påyrkas bibehållandet av
klass-lärarsystemet, men med kloka och väl avvägda förslag till
begränsning (sid. 87). Ej ett ord finnes till varning emot ämnenas
tendens att växa på bredden! Rörande undervisningssätt eller
metod heter det bl. a., att man så ofta som möjligt bör anknyta
till något förut bekant, — en utmärkt regel, blott den icke
till-lämpas ensidigt. (Att hysa intresse för det närliggande är tyvärr
oftast en produkt av bildning, som endast kommer så
småningom.) Anmärkningarna mot de vanliga missförstånden av den
heuristiska metoden äro träffande; det är väl att författaren varnar
för folkskolans vidkommande mot försök att tillämpa det
akademiska studiesättet i folkskolan. (Vanan att utan mycken
eftertanke »hoppa på» reformförslag har ju lett till sådana rena
befängdheter, att man prövat den s. k. Daltonplanen, med
akademisk kursläsning, väsentligen på egen hand, med hjälpklassbarn/)
Ytterligt välbehövlig hade varit en framställning av den nya
didaktiska tanke, som i Förenta Staterna kallas »projectmetoden».
Även rörande undervisningsmetoderna gäller det, att författaren
begränsar sig till det allra nödvändigaste, och därmed väl starkt
begränsat den fria synvidd, som borde resultera av hans
undervisning, och som måste givas åt den blivande läraren för att
han icke fullständigt skall hamna i slentrian och rutin. — För
den moraliska uppfostran hänvisar författaren i stor utsträckning
till Ebba Paulis förträffliga: »Våra barns moraliska fostran».
Något borde kanske ha anförts om nödvändigheten av att göra
moralundervisningen mer positiv än negativ. När författaren
föreställer sig att försakelseprincipen hör till det förflutna i
moralisk uppfostran, befarar jag, att han begår ett mycket beklagligt
misstag. Mycket berättigad är författarens varning mot att grunda
all moralundervisning på religionsundervisning. Tyvärr saknas i
författarens bok den hänsyn till psykologiska problem, som just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
