Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. Fredrik Vetterlund, Atterboms sagospel Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
anmälningar och recensioner 2 5
fattande slutkapitel, nödvändiga för en allsidig belysning av
ämnet. De röra sig om sagospelsformen (därvid
uppmärksammas även mångfalden av i dikten använda versformer), om
människoteckning i Atterboms sagospel, om allegori och mytologi
och — det allra sista — om »Lycksalighetens ö» såsom en
skönhetens eller poesiens tragedi. Intressant är i kapitlet om
människoteckningen jämförelsen mellan Atterboms Astolf och
Tegnérs Frithiof; fint och skarpsinnigt framhävas de
karakteristiska dragen hos Felicia och hos Svanvit, diktens båda sköna
kvinnogestalter, bägge tjusande ehuru pä så olika sätt. I sista
kapitlet utvecklas sagospelets idé så som Atterbom själv, att döma
av hans egna antydningar, ville ha den uppfattad.
»Lycksalighetens ö» var skaldens uppgörelse med den romantiska
esteticismen. Livets mal är icke lycksalighet, icke ens
skönhetsnjutning, utan pliktuppfyllelse; det sköna måste bli ett med det
goda och det sanna eller med andra ord: det sinnligt sköna
måste gå under som sådant och bli ett översinnligt skönt, Felicia
måste bli Astralis. Så skulle man kortast kunna uttrycka
grundtanken i Atterboms lyriskt-romantiska idédrama. —
Med ovanstående har huvudinnehållet i Vetterlunds bok
åtminstone antytts. Den vittnar på varje sida om författarens
höga uppskattning av Atterboms skaldskap. Med all sin varma
beundran för sagospelet saknar Vetterlund dock icke blick för
dess brister: den stundom alltför flödande mångordigheten, de
här och där förekommande longörerna. Där Atterbom
uppenbarligen lånat ett motiv, har detta samvetsgrant påpekats.
I boken finnas rätt många tryckfel, som ej äro anmärkta i
tryckfelsförteckningen i slutet. Professor Böök har i sin anmälan
i Svenska Dagbladet rättat ett av dessa, bestående däri, att
Atterboms »Guldåldern» sid. 337 kallas »svenska litteraturens förnämsta
canzone» i st. f. dess första. I noten sid. 128 står »Des Knaben
Wunderbarn» i st. f. »Des Knaben Wunderhorn»; sid. 151, raden
5 uppifrån står värdighet i st. f. vänlighet; sid. 210, r. 11
uppifrån älvvärden i st. f. älvvärlden. Sid. 242, r. 2 uppifrån, där
det talas om »seglarens trotsiga, dödsföraktande jamber», bör
ordet jamber, här synnerligen malplacerat, utbytas mot takter.
Det första citatet å sid. 256 är förvanskat, dels därigenom att
femte raden har »borgarlindens» i st. f. borgalindens, dels
genom en oriktig placering av citatets slutord »blott kort», som
flyttats upp i föregående rad, dit de inte höra och där de nu
fördärva blankversens meter. Sid. 279, r. 4 uppifrån står
be-tyger i st. f. betygar; sid. 333, r. 7 uppifrån särskild i st. f. sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
