Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Emil Solander. C. Bergholm, Lärobok i fysik för gymnasiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 o8
anmälningar och recensioner 2 i i
I resonemanget sid. 104 för härledning av kraftbegreppet är
dragkraftens (vikters) massa försummad; den kan visserligen göras
mycket liten i förhållande till hela massan, men saken bör
påpekas för eleverna.
I del II är utvidgningsläran det för eleverna svåraste
kapitlet. Då man för förståelse av det följande knappast behöver
veta mer, än att kroppar utvidgas vid uppvärmning, och detta
framgår av första kapitlet, termometrin, torde det för den, som
vill använda läroboken, vara lämpligast att därifrån övergå till
det tredje, värmets spridning, o. s. v., för att gå tillbaka till
utvidgningsläran något senare, när eleverna nått litet större
matematisk mognad. — Sid. 45 omnämnes, att »i närheten av
absoluta nollpunkten (—2730 C) blir spec. värmet för alla fasta kroppar
försvinnande litet. Detta är orsaken till att man aldrig kan uppnå
den absoluta nollpunkten.» Saken är nog riktig, men
framställningens knapphet gör den logiskt sett paradoxal, ty ju mindre
spec. värmet är, dess mindre värme behöver borttagas för en viss
temperatursänkning. Sid. 55 säges: »Med ånga förstår man en
gasformig kropp, som kan kondenseras vid vanlig temperatur
genom att trycket ökas». Med den definitionen skulle t. ex.
kolsyra, vars kritiska temperatur är + 310, vara en ånga. Sid. 66.
»En gas, som utvidgar sig, utför ett arbete på bekostnad av
gasens värmeförråd. Har gasen däremot samma temperatur som
omgivningen, kan gasen ej utvidga sig och således ej heller
utföra ett arbete.» Har blott gasen högre tryck än omgivningen,
så utvidgar den sig och avkyles, oberoende av om det högre
trycket beror på högre temperatur eller åstadkommits på annat
sätt. Delen avslutas med en god översikt av grunddragen av
meteorologien. Det enda, som kunde behöva tilläggas, vore en
förklaring, åtminstone för nord-svdlig rörelseriktning, av
jordrotationens avböjande verkan på vinden.
I del III framställes elektricitetsläran med elektronbegreppet
som utgångspunkt. Men då förf. från början behandlar negativa
och positiva elektroner som likvärdiga, blir skillnaden mellan hans
framställning och den vanliga dualistiska mera formell. På sid.
56 far man visserligen veta, att Ampère’s molekularströmmar
anses bestå i att järnmolekylerna oavbrutet omkretsas av
negativa elektroner, men orsaken till att elektronerna måste vara
negativa får man först på sid. 127. Nu är nog sant, att beviset
kan ges först mot delens slut, men faktum hade lika bra kunnat
meddelas från början. — Sid. 9 säges, att om man lägger två
stavmagneter över varandra med liknämnda poler åt samma håll,
upphäver den ena magneten den andras influensverkan. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
