Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Emil Solander. C. Bergholm, Lärobok i fysik för gymnasiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 o8 anmälningar och recensioner 2 i i
förutsättes, att stavarna äro lika och lika magnetiserade. Sid. 18
omtalas, att de magnetiska meridianerna löpa samman i jordens
magnetiska poler. Som de praktiskt använda, och även på en
liten karta meddelade, kurvorna ej äro magnetiska meridianer
utan isogoner, kunde varit skäl omnämna, att dessa korsa
varandra även i de geografiska polerna. Det är en händelse, som
ser ut som en tanke, att alla andra främmande ord förklaras
genom noter — en välbetänkt åtgärd, särskilt då boken är
avsedd för realister — men elektrisk konduktor förklaras i texten
(sid. 23) betyda en isolerad ledare. S. 29. »En konduktors
laddning böra vi tänka oss som ett verkligt existerande tunt skikt
av likartade elektroner på ledarens yta.» En pos. laddning blir
väl då ett skikt av frånvaro av (neg.) elektroner. Samma sida:
»Varje laddad konduktor har en bestämd elektrisk spänning
(potential), som beror på konduktorns dimensioner och den
tillförda elektricitetsmängden. Då jämvikt råder, är spänningen lika
i alla punkter av konduktorn.» Grunden till denna sats anses
ligga däri, att »om lika stora elektricitetsmängder (samma antal
elektroner) föras till en stor och en liten sfärisk konduktor, måste
spänningen på den stora konduktorn bliva mindre än på den
lilla, ty avståndet mellan elektronerna är störst på den stora
konduktorn». Här föreligger en betänklig förväxling mellan elektrisk
täthet och potential. Om ledaren är en långsträckt ellipsoid,
skulle enligt detta resonemang spänningen (potentialen) bli
störst vid de starkt krökta ändarna, »ty» där är avståndet mellan
elektronerna minst. Paragrafen bör omarbetas eller strykas; den
står f. ö. ej i något organiskt samband med den följande
(potentiell elektrisk energi). I den skematiska fig. 49 (sid. 53) äro
borstarna vända åt orätt håll. Likströmsmotorn, som beskrives
sid. 53, kunde väl f. ö. utan egentlig olägenhet flyttas fram till
sällskap med likströmsgeneratorn (sid. 105). I not 2 sid. 60 får
man veta, att »då jonerna befinna sig i vatten, är attraktionen
mellan dem 80 ggr mindre än i luft (jämf. §16)». Av den
citerade paragrafen framgår näppeligen, att saken beror på det
abnormt höga värdet på vattnets dielektricitetskonstant. Sid. 67
säges på tal om elektrolys av zinksulfat mellan platinaelektroder:
»Vore batteriets emk mindre än 1,7 volt, skulle icke någon ström
gå genom den elektrolytiska cellen». Detta är väl något för
kategoriskt. Försöker man med ett Daniells element, får man
ström, till dess polarisationen uppgår till 1,1 volt; då ena
slutprodukten är gasformig, bortgår den väl delvis, så att det blir
beroende på mätapparatens känslighet, om man sedan kan upptäcka
någon ström. Ohms lag, indelad i I och II, demonstreras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
