Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Elof Hellquist. Några strödda anmärkningar om den svenska hexametern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA STRÖDDA ANMÄRKNINGAR OM DEN SVENSKA HEXAMETERN 3
Om, såsom jag nyss påpekat, de allra flesta och
förnämsta av våra klassici och diktare kunna utan att chockeras
och — låtom oss tillägga — även med nöje läsa en dikt,
där dock ett antal dylika friheter förekomma, så visar detta,
enligt min mening, att dessa regler delvis äro överflödiga
och ofta onödigt tyngande bojor, som man kan ha rätt att
under vissa omständigheter avskudda sig.
Som analogier kunna vi erinra om den alkaiska och den
sapphiska versens öden. Vid behandlingen av båda dessa
versmått ha som bekant under tidernas lopp ändringar
företagits i de för antiken gällande versskemata, ändringar av vilka
dock en del varit blott tillfälliga — dock utan att bli
föremål för klander1 —, men andra åter rent av sanktionerats
som fullt stabila och allmänt gillade varianter. Ömtåligast
synes mig dock den alkaiska versen — det för mitt öra
stoltaste och härligaste av alla de antika versmåtten — och man
instämmer villigt med Hylén, i Nysv. stud. 5: 57 att denna —
i sin klassiska regelbundenhet — ej borde tillåta någon
avvikelse.
Härmed har jag i största korthet uttalat den uppfattning
jag tillåter mig att hysa om Risbergs cesurteorier.
Men det finns en annan — och enligt min mening —
mycket viktigare punkt i den svenska hexameterns rätta
skötsel, om vilken jag i detta sammanhang skulle vilja säga
ett par ord — blott ett par som sagt, i ty att jag i
inledningen till Kallimachos’ hymner mycket utförligt — på icke
mindre än 11 sidor — behandlat denna fråga.
Det gäller det lättvindiga och rent av underhaltiga sätt,
på vilket många svenska hexameterdiktare behandla de
takter, där den klassiska metriken hade spondéer. Redan tyska
och danska metrici ha bittert klagat häröver: von der Reckes
mening i frågan citeras av mig anf. arb. s. 13. I Sverige
är det särskilt Fr. Wulff, som dragit i härnad mot ofoget,
och för egen del har jag i stort sett anslutit mig till honom
— både i teori och praktik.
1 T. ex. Tegnérs behandling av den alkaiska versen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
