Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kungl. Skolöverstyrelsen - Granskningsmännens yttranden om Emanuel Linderholm. Evangelisk tro och sedelära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
fattar den lutherska kyrkans nedärvda lära och mer eller mindre
står i beröring med svenskt kyrkoliv eller också med frikyrklig
åskådning», kan en komplettering framåt, berörande den
allmän-neliga kristna tron i dess huvuddrag, icke undvaras i en
»Evangelisk troslära», såvida icke en djupt ingripande konflikt mellan
folkskolans kristendomsuppfattning och de olika konfessionella
samfundens gemensamma kristna tro skall åvägabringas.
För framställningens begränsning till endast »Jesu lära om
Gud och Guds rike» skulle möjligen pedagogiska skäl kunna
anföras: denna del av det kristna läroinnehållet skulle vara den,
som bäst kan lämpas »efter barnaålderns mottaglighet och behov».
Men vore detta skäl till stoffbegränsningen det avgörande, borde
detta i själva läroboken på ett oförtydbart sätt komma till synes.
Så är dock ej här förhållandet. I prof. Linderholms bok
definieras kristendomen såsom »den religiösa tro, som vilar på Jesu
Kristi evangelium om Gud, den evige och allsmäktige, såsom
vår barmhärtige himmelske Fader och om vår kallelse att bliva
medlemmar i hans rike», och det säges, att kristendomen är
»den religion, i vilken västerlandets kultur utvecklats».
Historiskt sett vila dock kristendomen och den västerländska kulturen
ej blott på Jesu förkunnelse utan på den kärlek, den tillit
och den hänförelse, som Jesu person, tänkt som »Herren från
himmelen», »Guds Son», Världens Frälsare», väckt till liv i
människors hjärtan, även utan att hans förkunnelse av dem varit
grundligare känd. Att till den historiska kristendomens
tros-föremål även Jesus såsom »Kristus» hör, kan kyrkohistorikern
näppeligen förneka, även om han anser, att detta tillägg till
bergspredikans innehåll aldrig borde ha kommit eller i varje
fall nu bör avlägsnas som vidskepelse. En dogmatiskt avsiktlig
uteslutning av all kristologi ur en lärobok i »Evangelisk
tros-och sedelära» blir under alla omständigheter ett historiskt
missgrepp, på samma gång den på sitt sätt innebär ett försök att
tillskapa en ny konfession, som kräver en bestämd subjektiv
övertygelse hos lärare, barn och föräldrar för att kunna meddelas
och mottagas i skolundervisningen, såvida ej denna skall »verka
såsom sårande angrepp på andras åskådning»
(Undervisningsplanens »Anvisningar» för kristendomsämnets behandling, mom.
i). Såsom prof. Linderholm själv anmärker, skulle däremot
medtagandet av en framställning om den urkristna och kyrkliga tron
ge »behövlig frihet åt lärarna» att »allt efter sin personliga
åskådning lägga mera vikt, än vid Jesu åskådning, än vid den
apostoliska tron». Den »vidhjärtade fördragsamhet», varom
undervisningsplanen så vackert talar (Anvisningar, mom. i), bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
