Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Anmälningar och recensioner - Emil Solander. Isac Newton. Naturvetenskapens matematiska principer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269 AMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
3 I i
av Newton) den utveckling, som skulle ha behövts för studiet
av världssystemet enligt gravitationslagen. Han nödgades
där-före stödja sina undersökningar häröver huvudsakligen på äldre
geometriska metoder, så att det behövdes mera än ett århundrade,
innan hans resultat hunnit omskrivas i differentialkalkylens
klarare och mera lättfattliga språk.» Härtill må fogas, dels att N.
skrev för en publik, som mindre än han själv kände till hans
fluxionsteori, och dels att man nog på den tiden i det stora hela
stod på den grekiskt-klassiska ståndpunkten att en sats var säkert
grundad i den mån den kunde geometriskt formuleras och
bevisas. För närvarande synes man ha gått till den motsatta
överdriften och anse att en sats, även av geometriskt innehåll, är
säker och viss endast i den mån den kan framställas i
funktions-teoretiskt analytisk form.
Att ej Newton rätteligen kan betraktas som upphovsman till
läran om kroppars oförmedlade verkan på varandra på avstånd,
framgår av två uttalanden. Sid. 175... »Jag betraktar
centri-petalkrafterna såsom attraktioner, ehuru måhända fysiskt talat
man hällre borde tala om impulser. Ty vi röra oss nu med
matematiska begrepp och, i det vi utesluta fysiska betraktelser,
skola vi använda ett mera populärt talesätt, genom vilket vi
kunna lättare uppfattas av matematiska läsare.» Sid. 207: »Jag
använder härvid i allmänhet uttrycket attraktion för varje
kropparnas strävan att närma sig varandra, vare sig denna strävan
beror på en verkan av kropparna, som antingen ömsesidigt söka
varandra eller påverka varandra genom utströmmande gaser
(spiritus); eller ock denna strävan uppkommer genom verkan av
eter, eller luft eller vilket annat medium som hälst, kroppsligt
eller okroppsligt, som på något sätt driver däri simmande
kroppar emot varandra». Som synes har N. även varit inne på de
spekulationer, medels vilka senare författare sökt förklara
gravitationen — stöt av eterpartiklar o. dyl. — ehuru han ej
meddelat något mer än denna antydan.
Hjälpsats XII (sid. 48) har fått följande lydelse: »Alla kring
en given ellips omskrivna parallellogrammer äro lika stora.
Detsamma gäller om parallellogrammer, inskrivna i en hyperbel
omkring dess diametrar». I saknad av originalet kan jag ej avgöra,
om den nödiga inskränkningen (tangering i ändpunkterna av ett
par konjugatdiametrar) råkat bortfalla där, eller måhända vid
trycket av översättningen. Att villkoret naturligtvis varit Newton
bekant framgår f. ö. av den omedelbart följande »Proposition X.
Problem V».
E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
