Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. Josua Mjöberg. Svensk litteraturhistoria för den högre undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 22 anmälningar och recensioner 3 I i
spord förmåga att framhäva det väsentliga. Rent mästerliga är
kapitlen om Bellman, om Kellgren, om nyromantiken, om
Tegnér, om Fredrika Bremer, om Snoilsky, om nittiotalets skalder.
Det egendomliga för nyromantiken har anmälaren aldrig sett så
klart sammanfattat i en lärobok; åtti- och nittitalen i deras
motsättning till varandra karaktäriseras fyndigt, kort och träffande.
Framställningen vinner i värde genom de vida perspektiven: de
litterära företeelserna här hemma sättas överallt in i sitt
europeiska sammanhang och ses mot bakgrunden av de stora
kultur-strömningarne i utlandet. Förf. har tydligen bemödat sig om
att så allsidigt som möjligt belysa de stora diktverken och
diktarpersonligheterna och för att kunna göra detta helt förbigått
en mängd mindre betydande, som annars bruka omnämnas i
läroböckerna. I denna sin principiellt riktiga strävan efter
koncentration torde han dock ha gått för långt. Urvalet synes
dessutom ej blott strängt utan stundom godtyckligt. Att sådana
epigoner som Nybom och Sätherberg ej medtagits, måste i
betraktande av arbetets plan anses naturligt, likaså att Bottiger,
fordom så högt skattad, förvisats till registret. Carl Gyllenborgs
sprätthök, ehuru nyligen framförd på skolteatern,
»bellmansfrän-derna» Hallman och Kexél och »vår förste romanförfattare»
Mörk lämna intet egentligt tomrum efter sig i en litteraturhistoria
för gymnasiet; ännu mindre saknar man den bisarre Fahlcrantz
och den fragmentariske Livijn. Förr skulle man då vilja
efterlysa humoristen Wadman, vars kärva, ej alltigenom sympatiska
diktarprofil har skarpt utpräglade, originella särdrag. Då Braun
(om ock i förbigående) uppmärksammats, synes det underligt, att
ej den älskvärt borgerlige idyllikern Sehlstedt kommit med.
Anmälaren tycker för sin del, att G. L. Silverstolpes nobla lyrik
förtjänt att omnämnas framför Sturzenbeckers, vars påstådda,
troligen överskattade betydelse för den svenska versens utveckling
ej kan bortskymma det faktum, att han själv, spirituell
prosakåsör som han var, skrev tämligen dålig vers. Orvar Odd som
litteraturbedömare och kritiker var ej blott, som förf. alltför
milt uttrycker sig, »något ensidig» .utan förunderligt kortsynt och
omdömeslös. Att han totalt missförstod romantiken är mindre
att undra på — det gjorde ju hela hans generation — men att
han kallat Kung Fjalar »ett knaggligt opus» är dock för starkt
och visar otvetydigt, hur det var ställt med hans kompetens
på ifrågavarande område. — Skaldenamn, som man förgäves
söker i denna bok (de finnas ej ens i registret), äro L. J.
Stenbäck, Edvard Bäckström, Gellerstedt. Ingen av dessa tre borde
saknats i en litteraturhistoria, avsedd för svensk ungdom. Bäck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
