Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. Paul Häberlin. Föräldrar och barn - Georg Brandell. Alfred Adler. Individualpsykologien, vägen till människokunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå för barnet i Guds ställe, och skulden blir sålunda skuld mot
föräldrarna. Skulden tvingar barnet »att fasthålla vid att den
auktoritet som den barnsliga skuldkänslan i huvudsak hänför
sig till, nämligen föräldrarnas, är helt och fullt auktoritet», och
skuldkänslan medför således, att den idealiserade föräldrabilden
fasthålles. Barnets dåliga samvete »innebär icke blott en känsla
av moralisk ovärdighet, utan det tvingar barnet även till den
’fixa idén’, att det icke är värt att bli älskat». Men
skuldkänslan ger hos barnet även upphov till missnöje med sig själv,
till »vresighet», och denna stämning urladdar sig över
omgivningen, i främsta rummet föräldrarna, som bli deras syndabockar.
Är det någon utanför de övertygade Freudianernas krets,
som i sin egen erfarenhet kan finna något, som talar för
riktigheten av denna framställning? Mig förefaller den, som sagt,
icke ha det ringaste med erfarenhet att göra, och läsningen av
boken har gett mig anledning att förvåna mig över att ansedda
svenska författare och förlag vilja ge spridning åt en så fullkomligt
värdelös, ja, skadlig litteratur som den, till vilken denna bok
måste hänföras.
Georg Brandell.
Alfred Adler. Individualpsykologien, vägen till
människokunskap. Förord av d:r Poul Bjerre. Bokförlaget Natur
och kultur, Stockholm 1928. 208 sidor. Pris 6 kr., inb. 7:75.
Det tyska originalet till denna bok har titeln
Menschenkenntnis, och den svenska upplagan har som undertitel »vägen
till människokunskap». Men detta är i hög grad vilseledande.
Den som tror, att han ur Adlers bok kan förvärva sig en om
också blott obetydlig människokunskap, har i hög grad misstagit
sig. Boken hör till dem som äro absolut överflödiga.
Adler och Freud ha i stort sett samma syn på själslivet, och
de överensstämma framför allt däri, att de söka förklara alla en
människas karaktärsdrag ur de tidigaste barndomsintrycken. »Vi
ha lyckats fastslå», säger Adler, »att det är de intryck, som från
den omgivande världen strömma in över människan, vilka
bestämma först spädbarnets, sedan det uppväxande barnets och
slutligen den fullvuxnes hållning inför livet.» Adler är således
en utpräglad miljöteoretiker; miljön betyder allt, ärftligheten intet.
»Ärftligheten har icke någon som helst betydelse med hänsyn
till de själsliga företeelserna och framför allt icke för uppkomsten
av karaktärsdragen.. Grunden till att det förekommer vissa
karaktärsdrag, som äro gemensamma för en hel familj, ett folk
eller en ras, ligger helt enkelt däri, att den ena människan hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
