Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. Hans Günther. Rassengeschichte des hellenischen und römischen Volkes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 5 1
kulturen, både den materiella och den andliga, och litteraturen
och konsten blev en allt torftigare och tekniskt svagare
efterap-ning. Den kroppsliga och själsliga urartningen hos befolkningen
samtidigt med det nordiska blodets utsinande kan sägas vara
huvudorsaken till den antika kulturens undergång.
Frågan om orsakerna till den antika kulturens undergång i
västerlandet har som bekant mycket diskuterats, och åsikterna
härom gå fortfarande starkt isär. De nyss givna antydningarna
om innehållet i Günthers bok giva vid handen, att enligt
författarens åsikt samma faktorer voro verksamma i den grekiska
och i den romerska världen, och att det i främsta rummet var
anhopningen av mindervärdiga arvsanlag jämte utsinandet av det
nordiska blodet, som framkallade undergången. Det är av
intresse att härmed jämföra Guglielmo Ferreros framställning i La
ruine de la civilisation antique. Enligt honom är det misstag
att tro, att den antika kulturen gick under efter en dödskamp,
som varade i flera sekler; ännu år 235 e. Kr. befann den sig i
ett blomstrande tillstånd. Han förbiser visserligen icke alldeles,
att en rasförsämring inträdde i det romerska riket, men den
första orsaken till undergången var enligt honom en stor politisk
kris, som berövade senaten dess auktoritet. Sedan fanns det
icke i hela imperiet en makt, som kunde skänka härskaren den
nödvändiga lagliga grundvalen, och därför vädjade man till
svärdet för att avgöra frågan, vem som skulle vara den laglige
härskaren. Så följde dessa oupphörliga borgarkrig och
revolutioner, som på femtio år nästan fullständigt tillintetgjorde
frukterna av så många seklers arbete. Man kan dock härvid
naturligtvis fråga, vilka de djupast liggande orsakerna till den stora
politiska krisen voro. Äro dessa icke att söka däri, att de
ledande släkterna dött ut, och att romarna genom rasförsämringen
och det nordiska blodets utsinande saknade förmåga att
upprätthålla ordnade politiska och sociala förhållanden?
Ferrero har i sin nyssnämnda bok uppdragit en parallell
mellan förhållandena i det romerska kejsardömet och
förhållandena i Europa omedelbart efter världskriget. Günther har ej
anställt en sådan jämförelse, men den ger sig själv. Man kan
sålunda fråga, om icke världskriget har spelat ungefär samma
ödesdigra roll i Europa som det peloponnesiska kriget i
Grekland och de puniska krigen i Rom. Är det möjligt att hejda
den i nordvästra Europa alltmer framträdande urartningen, som
försiggår jämsides med det nordiska blodets utsinande? Svaret
på denna fråga kan icke grundas på någon historisk erfarenhet,
ty de ansatser, som i både Grekland och Rom gjordes i lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
