Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. Hans Günther. Rassengeschichte des hellenischen und römischen Volkes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 5 1
måste man antaga, att det hos patricierna funnits ett fäliskt eller
alpint inslag. Ett mediterrant och främreasiatiskt inslag fingo de
patriciska släkterna därigenom, att de bland sig upptogo
etruskiska släkter. Den nya aristokratien (nobilitas) var mindre
nordisk än patricierna under konungatiden och den tidigaste
republiken.
Efter de puniska krigen börjar förfallets period i Rom.
Dessa krig spelade i rashänseende ungefär samma roll som det
peloponnesiska kriget för grekerna, ty i de puniska krigen offrade
Rom sina ädla släkters arvsanlag, vilka ej sedan kunde ersättas.
Roms växande rikedom drog till sig allt fler människor av
främre-asiatisk ras, rikedomen undergrävde de gammalromerska sederna,
anspråken på livet stego, och de enkla levnadsvanorna försvunno.
I Italien liksom i Grekland gjorde bondeståndets ^försvagande
och undergång all räddning omöjlig. Kartagisk köpmannaanda
besegrade Rom, som just hade besegrat Kartago. Tiden omkring
200 f. Kr. betecknar en vändpunkt icke blott i
rassammansättning utan även i folktäthet: områden som förut hade haft en
tät bondebefolkning blevo så småningom avfolkade. Det
sedliga förfallet började i Roms övre samhällslager och spred sig
därifrån till landsbygden och till alla samhällsklasser.
Barnantalet i familjerna inskränktes, äktenskapsfrekvensen minskades,
och homosexuella förbindelser blevo liksom i Grekland allt
vanligare. Under århundradet före och efter vår tidräknings början
utdogo de sista ledande släkterna av nordisk ras. De genom
borgarkrigen förödda landskapen blevo visserligen ånyo befolkade
men ej genom födelseöverskott bland infödingarna utan genom
att slavar infördes, och slutligen voro romarna i sin huvudmassa
avkomlingar av frigivna slavar. Rasförsämringen hade av
romarna gjort ett folk av njutningslystna veklingar. Kejsardömet
antog så småningom de för orientalisk despoti kännetecknande
dragen och blev slutligen ett prunkande hölje kring en rutten
kärna. Folket var redan vid kejsartidens början, särskilt i de
lägre samhällslagren, till största delen av orientalisk härkomst,
och därigenom fingo orientaliska seder och trosformer utbredning.
Judarna voro talrika överallt i världsriket, framför allt i
Alexandria och Rom; de drevo huvudsakligen handel och
penningaffärer och gjorde sig genom sin sammanhållning fruktade av
ståthållarna i provinserna. En författare har sagt, att påståendet
att judarna förstört det romerska riket visserligen innebär en
överdrift, men att i yttrandet ligger mera sanning, än den
okunnige kan vara böjd att tro. I samma mån som det nordiska
blodet utsinade och urartningen fick allt större utbredning, sjönk
6 — 29172. Pedagogisk tidskrift iç2ç. Häft. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
