Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Sofus Asmund. Kr. Langdal Møller och Axel Lindqvist. Dansk läsning - Vilh. Vessberg. Bonniers illustrerade världshistoria II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
179 1
ladende, vel begrundet Tvivl om dens nære Indtræden. Det er
derfor af Værdi, at der er Folkegrupper, der gør Alvor af at
vise Brodersind mod hinanden, bl. a. paa den Maade, at vi
besøger hinanden, ikke alene paa Turistfærd, hvad der jo i de
senere Aar er blevet meget almindeligt, men ogsaa saaledes, at
vi gør Udflugter paa hinandens Aandsomraader, Udflugter, der
virker saa oplivende, fordi vi føler, hvor nær vi staar hinanden,
og dog er klare over, at vi ikke er saa lidt forskellige. —
Gid det da maa komme dertil, at vi følger det Raad, som
Digteren Hostrup giver Ægteparret i en Bryllupsvise: »Skændes
ej mere, end Enighed kræver». S. Asmund.
Lektor.
Bonniers illustrerade världshistoria. Del. II. Stock
holm 1929.
I denna del fortsätter och avslutar lektor Hagendahl den
romerska historien från Graccherna till folkvandringarna. En
mera dramatisk historia än Roms under republikens sista skede
gives näppeligen, och t. o. m. våra dagars hävdatecknare hava
haft svårt att i sin framställning av densamma bevara
historikerns objektivitet. Lektor Hagendahl låter oss bevittna det
spännande skådespelet, påminnande om renässansens Italien, i en
livfull och medryckande men på samma gång opartisk skildring.
Av de båda rivalerna Marius och Sulla är den senare utan
fråga den intressantaste, den mest geniale reaktionär,
världshistorien känner (K. J. Neumann). Hans politiska reform överlevde
honom icke, beroende på senatens oduglighet att fylla sin
uppgift, men hans administrativa reformer blevo beståendé.
Lucul-lus, den ende som åtnjuter Ferreros sympatier, får sin betydelse
erkänd, och Cicero får en rättvis uppskattning. Förf. delar icke
Mommsens förakt för Pompejus och hans (och Brandes’!)
gränslösa beundran för Cæsar. Hans teckning av den senare är
måttfull, med varm beundran för hans genialiska personlighet utan
att dölja mörka sidor. Om någon synes väl Antonius hava varit
mannen att fullfölja Cæsars verk, i stället blir Octavianus den,
som grundlägger Roms storhet för århundraden men icke i
Cæsars anda utan i konservatismens och traditionernas tjänst. Den
följande s. k. kejsartiden har fått ett mot sin betydelse svarande
utrymme. Förf. låter, som också är lämpligast, händelsernas
tidssammanhang bilda framställningens ryggrad men inskjuter på
ett par ställen översikter av kulturlivet, särskilt ett rikt givande
kapitel om provinserna. Imperium romanum framstår i all sin
storhet. Förf. påpekar likheten mellan det romerska riket och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
