Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Folke Borg. Anders Lindén. Berättelser om djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
223 1
däremot kunde ju gärna ha omtalats att hans föda ej blott
ut-göres av musslor. I fråga om grönlandsvalen får man följande
historia till livs (s. 153): »Valen lever av mycket små djur,
såsom mindre blötdjur och kräftdjur, vilka i stora stim svärma
omkring i havet. Med öppet gap ränner han in i ett sådant stim
samt fyller munnen med vatten och stora massor av smådjur» (1).
Förf. borde här i stället åtminstone med några ord ha utrett
begreppet plankton; som det nu är, blir ju skildringen lindrigt
sagt missvisande. Vid skildringen av valfångsten (s. 155 f.) är
det mestadels fråga om äldre tiders tillvägagångssätt; ej ett ord
namnes om jakten på val i södra Ishavet, som ju f. n. är det
viktigaste jaktområdet. En val anges hava ett värde av
»omkring tiotusentals kronor» (s. 154). S. 159 uppges, att elefanten
med snabeln »kan tilldela sin fiende fruktansvärda slag»; det
torde dock vara mycket sällsynt att snabeln användes på detta
vis, och i regel brukas den ju på ett helt annat sätt. En
besynnerlig uppgift möter på sid. 172—73, nämligen att det
kött, som från Argentina exporteras till Europa, skulle härstamma
från förvildade hjordar av nötkreatur, som jagas på pampas. När
det säges om renen (s. 196), att den »i vilt tillstånd strövar
omkring på de vidsträckta, steniga högslätterna, fjällmarkerna och
tundrorna i höga norden», förefaller det som om förf. menade
att så är fallet även i vårt land; någon distinktion — som borde
varit naturlig — göres i alla händelser icke. Vidare får man
(s. 204) veta, att älgen »icke går lika långt mot norr som renen.
Han träffas i Jämtland, Härjedalen, Dalarna och en del andra
landskap» (!); nog borde i dessa de kungliga älgjakternas tid en
mera korrekt uppgift kunnat lämnas. S. 267 ges en traditionell,
men numera vederlagd beskrivning över mullvadens bo; detta
skulle omgivas av två ringformiga gångar i förbindelse med
varandra, med själva bohålan och med jaktmarken; i själva
verket är det hela betydligt enklare och ingalunda så regelbundet
konstruerat. Att giraffen »med den tunga, maskformiga och
utomordentligt rörliga tungan fattar och avriver blad» är väl
blott ett korrekturfel!
Det kan ju tyckas vara blott oväsentliga misstag dessa, och
det låter ju säga sig; men listan är i varje fall alltför lång;
den kunde f. ö. gjorts ännu längre. På en läsebok i
naturkunnighet bör och måste fordran på sträng korrekthet ställas; att
utsända nya upplagor innehållande en massa gamla förlegade
uppgifter är något som ej borde förekomma. Det är att livligt
hoppas, att i nästa upplaga av boken stoffet måtte ha fått genomgå
en välbehövlig revision och uppfriskning. Folke Boro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
