Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. Nils Jac. Anjou, John Berg och Cornelius Sjöwall. Svensk läsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
3 1 9
Bergslagstroll och Härjarinnor samt Karfeldts Dalmarsch. Till
de goda nyförvärven höra utom ett par ypperliga Albert
Engström-historier och sommarstämningen ur Martin Bircks ungdom
sådana dels roande, dels gripande skildringar som t. ex. G.
Johanssons Sälar, Pedros äventyr i urskogen (efter G. Bolinder), En
egyptisk middag (efter G. Retzius), En svensk nybyggare (efter
Ester Blenda Nordström^), Det stora nödåret 1868 (efter C. Edqvist)
och Tavaststjernas En julotta i barkbrödets Finland. Verkliga
fynd äro Fabian Månssons friska havsmålning I Blekingeskären,
Bo Bergmans förtjusande Barnvisa och Forsslunds Vandringsvisa.
Mindre på sin plats här synes Karlfeldts Elie himmelsfärd.
Anmälaren tror ej, att barn i 10—11-årsåldern sentera den
dråpliga humorn i denna bibeltravesti. Ha de ej sett några
dalmålningar — och det ha de nog i regel inte — måste dikten
vara rent obegriplig för dem. Ett skäligen svagt nummer är
poemet Flaggan opp, ett ändå svagare den dramatiserade
skildringen ur Barnbiblioteket Saga »Engelbrekt befriar Sverige» med
dess misslyckade försök till Ehrenrettung av Engelbrekts
mördare. I »Jeppe reser jorden runt» av Oscar Rydqvist är
innehållet klent och språket rätt slarvigt. »En nyårsfärd med
skolungdom i fjällen» bjuder också på ett bra obetydligt innehåll.
»Bygdens farande folk» av A. S. Suneson och »En envis
dalkarl» av Carl Larsson i By höra ej till de stilistiskt framstående
sakerna. En berättelse, som alls inte borde förekommit i
läseboken, är efter anmälarens mening »Sven på Granholmen». Det
är svårt att förstå, vad som bestämt utgivarne, vilka i regel
visat så god smak, att ta med denna illa hopkomna och i hög
grad osannolika, att inte säga orimliga historia. Det måste bli
en bra ensidig och skev föreställning, som barnen på grundval
därav bilda sig om rättsförhållanden i • Sverige på 1820-talet,
liksom om förhållandet mellan husbondfolk och tjänare på samma
tid. Upprörande fall av godtycke och despotism förekommo nog
i »den gamla goda tiden», men den scen, som här utspelas i
kyrkans vapenhus (I sid. 250, 251), bär i sin dumma,
meningslösa grymhet ej det verkligas, men det avsiktligt uppkonstruerades
prägel. Ett sådant beteende som herrskapets här mot den
förmente missdådaren (patronen och hela hans familj spottade
honom i synen, »när de gick in och ut i kyrkan») var lika
otänkbart för hundra år sen, som det skulle vara nu. Historiens
avslutning — den oskyldigt straffades giftermål med
kammarjungfrun på herrgården genom patronessans bemedling — smakar
bra mycket av den allra billigaste sortens gottköpsromantik.
Anmälaren känner ej författaren till ifrågavarande berättelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
