Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Emil Solander. Sir James Jeans. Universum omkring oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 1 o anmälningar och »recensioner
har planeten Merkurius blivit utsatt för något konstigt
ombryt-ningsfel.
Boken inskränker sig ej till ren astronomi, utan behandlar
även Einsteins relativitetsteori, Bohrs atomteori, omnämner de
Broglies vågmekanik o. s. v. Som avgörande bevis på
molekylernas reella existens betraktas eget nog att en tunn vätskehinna
har andra egenskaper än en större vätskemassa (sid. 94), under
det att Perrins epokgörande iakttagelser över partiklarnas rörelse
i en gummiemulsion och rökpartiklars i luft omnämnas i
förbigående i annat sammanhang (sid. 151). Måhända är det ett
översättningsfel, då sid. 100 påstås, att »molekylerna i en fast
kropp ha endast ett ringa mått av energi». Ur gasteoretisk
synpunkt kan stjärnsystemet betraktas som en mycket förtunnad gas
(den täthet, som skulle uppstå, om all materia fördelades
likformigt, uppskattas av förf. sid. 190 till 3°), där »molekylerna»
utgöras av fixstjärnor. I en gas i jämvikt måste alla slag av
molekyler ha samma rörelseenergi. I vad mån detta gäller för
fix-stjärnorna har Seares prövat genom att bestämma medelvärdet
för de olika spektraltypernas energi. Han finner (tab. sid. 155)
för i?-typen i,79.io46 erg; för övriga 10 typer mediet 3,75.1c46, med
största värdet 4,57.1c)46 och minsta 3,24.1c46. Att ^-typens stjärnor
ha mindre än hälften så stor energi som de övriga anser förf.
bero på, att de »äro så massiva och sannolikt också så unga, att
gravitationskrafterna från andra lättare stjärnor hittills icke i högre
grad inverkat på deras rörelser». (Sid. 163). En orsak kan
också måhända vara, att de äro jämförelsevis sällsynta (sid. 173),
och därför bestämningen blir osäker. Ur den uppnådda graden
av utjämning, uppkommen genom att stjärnor tillfälligtvis komma
varandra nog nära att verka märkbart graviterande på varandra,
dras slutsatsen, att vintergatan måste ha existerat mellan 5 och
10 biljoner år. När en roterande nebulösa avkyles och
sammandrar sig, ökas rotationshastigheten, och det kan då inträffa, att
från ekvatorsplanet utslungas en ring av materia. Belägg härför
finnas hos utomgalatiska nebuloser (se plansch XVI, fig. 5).
Uppstår i ringen tillräckligt stor kondensation, sammandrar den sig
och drar samtidigt till sig mer materia, så att ringen till sist
uppdelas i skilda hopar, som sedan bilda stjärnor. Detta anses vara
uppkomstsättet för vintergatan. Däremot äro planeterna för små
för att ha bildats på detta sätt. Förf. antar därför, att en annan
stjärna tillfälligtvis kommit så nära den redan bildade solen, att
materia utslungats ur densamma genom ebb- och flod-fenomenen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
