Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anmälningar och recensioner - Georg Brandell. Fr. W. Foerster. Religion och karaktärsuppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
kristendomen, men icke den moderna form därav, som kallas
ny-protestantism, utan i främsta rummet katolicismen och dessutom
på sin höjd gammalprotestantismen. Men icke heller 1600-talets
människor finna nåd för författaren; de attraherades alltför starkt
av jorden, av att upptäcka och behärska tingen i yttervärlden,
av kunskapen om naturen, av det synligas makt, då människan
däremöt under medeltiden var undergiven under den högre världen,
övertygad om den och innesluten av den. I själva verket måste
man gå till medeltiden för att finna motsvarighet till Foersters
religiösa och sedliga ideal. Det mest adekvata uttrycket för detta
ideal är ordet helighet, och asketen, helgonet är den
människotyp som står Foersters hjärta närmast; han skulle avgjort ställa
Franciskus av Assisi eller kanske till och med vilken allvarligt
sinnad medeltida munk som helst såsom personlighet betraktad
över Goethe. Också prisar, författaren i olika sammanhang
medeltiden, och han instämmer i ett citat, vari medeltiden säges vara
»den legitima och fruktbara fortsättningen på antiken, renässansen
däremot en missuppfattning av den. Det var den medeltida
kulturen, som självständigt, jämbördigt och kongenialt fullföljde
antikens tanke.» Med antiken menas här tydligen senantiken, som
författaren skänker sitt erkännande, emedan den förberedde
kristendomen. För den klassiska tidsåldern har han däremot ingen
förståelse, ej heller för renässansen och humanismen, och han
tröttnar icke att bryta staven över den moderna andliga kulturen.
Såsom ovan nämndes, har Foerster gjort till sin uppgift att
»bevisa», att kristendomen är den nödvändiga grundvalen för all
moralisk uppfostran, som förtjänar detta namn. Men en sådan
tes som denna kan naturligtvis icke bevisas. Också finner man
i Foersters bok ej någon bevisföring i verklig mening utan blott
oupphörligt återkommande upprepningar av samma påståenden i
ständigt nya men därför icke mindre tröttande variationer. Att
läsa boken fullständigt är därför ett företag, som icke hör till
de lättaste. »Bevisföringen» består däri, att Foerster hänvisar till
sina egna inre erfarenheter och till uttalanden av andra, vilka synas
ha gjort samma erfarenheter som han, men förnekar allt
bevisvärde hos deras uttalanden, som på grund av inre erfarenheter
kommit till andra resultat än han själv. Till sin övervägande
del är boken en bekännelse av en from katolik, och den kan
möjligen äga värde för dem, som gjort samma eller liknande
erfarenheter som han.
Foerster har avsett att skriva en »tidsenlig» bok, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
