Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Herbert Tingsten. Från parlamentarism till diktatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
»parlamentariska» period och framvisa, huru den rent fascistiska
staten utbyggts och dess statsrätt systematiserats.
T. anser, att den italienska parlamentarismen ingalunda var
så undermålig, som den skildrats icke blott av den fascistiska
kritiken utan även inom andra länders vetenskap och journalistik;
den har säkert icke stått lägre än den franska. Han medger
dock, att efter Giolittis avgång i juli 1921 de följande
regeringarna voro än mindre handlingsdugliga och att parlamentets tid i
ännu högre grad än förut upptogs av ofruktbara diskussioner.
Särskilt Facta, den siste parlamentariske regeringschefen,
betecknar parlamentarismens upplösning. Den socialistiska
revolutionsrörelsen hade nått sin höjdpunkt på hösten 1920; sedan inträder
en reaktion, och den fascistiska kontrarevolutionen var egentligen
obehövlig. Emellertid började i allt större utsträckning
borgerliga element sluta sig till fascismen. Mussolinis taktik före
marschen mot Rom var utomordentligt skicklig; de ledande
politikerna voro övertygade om att någon aktion icke förestod. 1924
blev Mussolini konseljpresident och bildade en parlamentarisk
samlingsregering med representanter för olika partier. De gamla
partiledarne Giolitti, Orlando och Salandra stodo visserligen utom
men utgjorde ministärens »flankbetäckning». Från början av 1925
är Mussolinis »parlamentariska» period slut, sedan kommer den
nuvarande diktaturen. Förfin redogör utförligt för den fascistiska
statens organisation. Han sammanfattar sin redogörelse i följande
punkter. Den fascistiska statsordningen innebär en oerhörd
maktkoncentration: å ena sidan har staten övertagit allt flere
funktioner, å den andra har statsmakten samlats hos diktatorn. Den
korporativa lagstiftningen, den mest uppmärksammade av
fascismens nydaningar, som ofta framställes som en lösning av den
sociala frågan, har givit det fascistiska partiet möjlighet att i
detalj reglera de enskildas och de sociala gruppernas liv. Den
frihetssfär för de enskilda individerna, som är resultatet av de
sista århundradena av den politiska utvecklingen, har utplånats.
Endast en blotta finnes i diktatorns rustning: konungen har
juridiskt kompetens att avskeda diktatorn, men skulle han verkligen
kunna utöva den? I lagen om det fascistiska stora rådet finnes
bestämmelsen, att rådet skall upprätta förslag till efterträdare åt
regeringschefen, och förslag kan upprättas, innan vakans inträtt,
d. v. s. i realiteten av regeringschefen själv.
Mussolini har betecknat sig själv som relativist, som en fiende
till ideologi. Sedan fascismen segrat, har den emellertid utbildat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
