Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Anmälningar och recensioner - Karl Thunell. Gösta Montelin. Världslitteraturens historia I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8
I I 8 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
Anmälningar och recensioner.
Gösta Montelin: Världslitteraturens historia. I. Antiken
Den grekiska litteraturen. Natur och Kultur, Sthlm 1930. 168
sid. Pris kr. 2: 25, inb. 3:—.
Lektor Montelin äger i sin lättflytande och populära stil en
viktig förutsättning för sin omfattande uppgift. Men när en enda
förf. skall skildra hela världslitteraturen, är det givet, att ej alla partier
kunna få en på självsyn grundad framställning. Förf. förskansar
sig ofta bakom citat, som ingalunda alltid kunna anses nog
märkliga att få inkräkta på det begränsade utrymmet, och hans eget
inträngande i den grekiska kulturen går nog ej alltid på djupet.
Lärdomen verkar ibland osmält: upplysningen, att Simonides
»vunnit en fristad hos skopaderna i Tessalien» är grekiska för
de flesta läsare, och att de komiska skådespelarna kallats »i det
doriska Grekland för dikelister, i kolonierna i södra Italien för
fly åker ^ äger intresse endast för en specialist. Om koine
meddelas endast, att den »visserligen utgick från den attiska dialekten
men — uppblandades med allehanda ’barbarismer’». Man frågar
sig med häpnad, om förf. därmed åsyftar jonismerna.
Framställningen är snarare biografisk och litteraturkritisk än
historisk. Så t. ex. behandlas Homeros utan att den mykenska
kulturen ens nämnes; den grekiska medeltiden — Homeros’ egen
epok — omtalas först i samband med lyriken. Förf. anser, att
hom. dikterna med all rätt kunna kallas folkdikter, enär de »hämtat
sitt stoff från grekernas mytiskt-historiska sagor». I så fall är
den attiska tragedien också folkdikt — liksom Wagners
Nibelungen-ring. Herodotos, som skrivit på joniska, skiljes därför från den
attiska prosan och placeras mellan Aisopos och det attiska dramat.
Euripides behandlas före framställningen av sofismen och den
attiska radikalismen. Antiken uppfattas på ett något gammaldags
sätt som idealkultur: »sjöslaget vid Salamis 480 — inleder en
period av den grekiska historien, vilken kännetecknas av en ej
blott i antikens utan i hela mänsklighetens hävder oöverträffad
kultur.» Låt oss antaga, att olika epoker verkligen kunna på det
sättet inbördes graderas — påståendet är ändå vågat.
Fyrahundratalets Grekland baserade sin ekonomi på slaveriet, tog sin
värdering av kvinnan från Orientens harem och höjde sig politiskt ej
över krig mellan grannstäder eller förtryck av underkuvade folk.
Socialt, religiöst, politiskt kan vår egen kultur lugnt ta upp tävlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
