Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Kungl. Skolöverstyrelsen. Medgivna läroböcker i kristendomskunskap - Granskningsmännens utlåtanden: Gunnar Norberg över Klefbeck-Wijkmark, Lärobok i kristendomskunskap för realskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 KUNGL. SKOLÖVERSTYRELSEN
2 o I
evigt liv, de onda till undergång och död» (i st. f. enl. Dan
12: 2 »till smälek och evig blygd»). — Sid. 68: »Efter en liten
avhandling om den kristna uppståndelsetron (kap. 15) avslutas detta
innehållsrika brev med sedvanliga hälsningar och förmaningar».
Uttrycket »en liten avhandling» verkar här skäligen stillöst. —
Sid. 70: »Brevet (= Hebreerbrevet) ger manande exempel på
de första kristnas trosvisshet och frimodighet» (i st. f. Brevet ger
de första kristna manande exempel på trosvisshet och frimodighet.)
— Sid. 80: »Det är med största sannolikhet inte Jesus själv, som
här (= i Johannesevangeliet) talar, utan det är författarens
tankar om Jesus, som här kommit till uttryck». Jfr sid. 25:
»Därför kunde en evangelist sammanfatta kristendomens budskap
i dessa ord: ’Så älskade Gud världen’ etc. (Joh. 3: 16), sid 28:
»Med all rätt skriver aposteln: den som gör synden, han är
syndens träl» (Joh. 8: 34), samt sid. 78: »Denna åsikt (att aposteln
Johannes, Sebedeus son, var författaren) anses nu av de flesta
forskare ohållbar. — En del forskare — finna frågan alltjämt
olösbar». Inför all denna osäkerhet och vacklan måste man till
sist undra, huruvida förff. ej lämpligen bort låta »sannolikheten»
övergå till visshet, innan de framställt den för lärjungar på detta
skolstadium. — Det stora intresse, som sidd. 80 ff. ägnats
Uppenbarelseboken, dess »fantastiske» författare och »Nero redivivus»
förefaller onekligen något oproportionerligt. — Sid. 88: »Under
en tid, när det östromerska riket översvämmas av araberna och
det västromerska av germanerna, växer sig kyrkan stark och
mäktig. Roms biskop, påven, blir Västerlandets beskyddare och
herre. — Påvarna Gregorius den store (590—604), Gregorius VII
(1073 —1085), Innocentius III (1198—1216) och Bonifacius VIII
(död 1303) höja anspråk inte bara på högsta makten inom
kristenheten utan slutligen rent av på världsherravälde. Men här få de
en farlig medtävlare i kejsarmakten (Karl den store, Ludvig den
fromme, Otto den store, Henrik IV, Fredrik Barbarossa o. s. v.). —
Mot slutet av medeltiden visade det sig, att påvemakten i denna
tävlan skulle bli den underlägsna.» — Sidd. 8g f: »Bildningen
stod lågt, och sederna voro grova och råa i de nya germanrikena.
Tidigast blevo britter, goter, franker och angelsachsare kristna. —
Sedan påvarna under 1300-talet råkat i nesligt beroende av franske
konungen (’den babyloniska fångenskapen’), inträder i början av
1400-talet ’den stora schismen’» etc. Flertalet här (sidd. 88 ff.)
anmärkta fel äro visserligen av den elementära art, att lärjungarna
själva med tillhjälp av övrig lärobokslitteratur lätt nog kunna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
