Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Rudolv Körner. Singulara eller plurala predikatsverb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
RUDOLV KÖRNER
regel tjäna ju de plurala predikatsformerna intet syfte annat
än som stilistiskt hjälpmedel i högprosa, en stilart, som
emellertid skolan har blott ringa anledning att syssla med.
Sin-gulara predikatsverb vid plurala subjekt giva ju så gott som
aldrig anledning till missförstånd, och för övrigt har ju
språket icke alltid medel att utmärka, om en verbform är
singularis eller pluralis, i det ju preteritum av de svaga verben
(kallade, trodde o. s. v.) sedan långt tillbaka haft gemensam
form för alla personer, om man frånser den ovanliga 2 pers.
plur. med I som subjekt. Med hänsyn härtill tycker man,
att de singulara verbformerna borde erkännas som jämgoda
med de plurala. Under sådana förhållanden skulle man,
såsom Wilhelm Cederschiöld påpekat i sin bok »God och dålig
svenska», sid. 129 f., komma ifrån en hel mängd regler, mot
vilka eleverna ständigt synda.
Säkerligen skulle också för länge sedan de singulara
verbformerna ha segrat, om icke Robert von Kræmer, som på
1850-talet i en artikelserie i Aftonbladet under titeln »Om
språkfrågan» (omtryckt i Samlade skrifter, utg. av Ruben
G:son Berg, del II, 1905, s. 359 ff.) ivrigt förordade en
förenkling i verbböjningen och själv använde de singulara
verbformerna i tryck, mött sådant motstånd. Detta motstånd är
emellertid lättförklarligt, om man betänker, att just vid den
tiden språkmännen som ivrigast sysslade med de på ändelser
rika fornspråken och på grund av sin förkärlek för dessa
kommo att såsom språkligt förfall anse avslipandet av
ändel-serna hos de moderna språken. Numera har man ju i den
frågan totalt ändrat mening, och moderna språkmän äro långt
ifrån några motståndare till de singulara verbformerna. Gustaf
Cederschiöld har t. ex. på flera ställen uttalat sin sympati
för dessa (se särskilt hans uppsats »Framsteg i språket» i
samlingen Om kvinnospråk och andra ämnen, sid. 54 fif.),
detsamma gäller om Josua Mjöberg (i uppsatsen »Språkbruk
och språknorm» i MLF:s Årsskrift 1929, s. 25 f.), Odal Otte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
