Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Världshistoria av Carl Grimberg. Femte delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 6 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
nämna något om arianismen och dess stora utbredning bland
germanerna. Det bysantinska riket får sin rättvisa uppskattning som
kulturstat och Europas sköld mot öster. Under rubriken
»ljusgestalter i mörka sekler» skildras eremiter och munkar, Augustinus
och Gregorius den Store. Härefter kommer förf. till ett helt
annat ämne, den arabiska folkvandringen, som här får sin riktiga
kronologiska plats och icke som vanligt i läroböckerna placeras
först efter Karl den Store. Förf. framhåller, att det var
primitiva faktorer, »matfrågan», söm förorsakade arabernas
folkvandring, icke religiös fanatism. Berbernas assimilering, som varken
fenicier eller romare förmått, lyckades för araberna, och det var
detta tillskott till deras folkkraft, som gjorde det möjligt för dem
att utbreda sig över Syd-Europa. Under abbasidéerna avlöstes
den arabiska nationalstaten av en internationell statsbildning efter
det forntida persiska storväldets mönster. Läsaren fäster sig vid
att förf. icke ansett nödigt att omnämna schiiternas även
politiskt viktiga sekt. På den karolingiska tiden dominerar
naturligtvis Karl den Stores väldiga personlighet. Förf. ingår flera
gånger på motsättningen mellan fransk och tysk historisk uppfattning
av Karl d. St. men ställer sig f. ö. välgörande kritisk till
försöken att »omvärdera» hans personlighet och livsverk. En förtjänst
är, att förf. framhåller, huru de nyare forskningarna påvisat
frisernas stora betydelse som handelsfolk. Efter Karl d. St.
förblev ej latinet Europas gemensamma kulturspråk, och förf.
beklagar, att därmed vår världsdels språkliga enhet och med den ett
oersättligt arv från antiken gått förlorat. Efter ett kapitel om
vikingatiden övergår förf. till Tyska rikets historia till och med
frankiska ättens utgång. Här dominerar Otto d. Store, och förf.
kommer in på den eviga stridsfrågan, huruvida det romerska
kejsardömets romantik varit till gagn för Tyskland. Riktigt
framhåller förf. den frankiska ättens svaghet att ej hava något
stam-land av Sachsens betydenhet att lita till. Rikets klyvning i en
nordtysk och en sydtysk hälft blev ödesdiger, och motsatsen
kvarstår ännu i dag. Mitt i den stora kampen mellan kejsare och
påve om världsherraväldet slutar denna del av förf:s världshistoria.
En resumé av huvudpunkterna som ovan måste bliva torr, men
förf:s framställning är lika livfull som i föregående delar och med
lika upplysande och målande citat ur samtida källor och
viktigare nyare historiska arbeten.
Vsbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
