Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Elias Wessén. Bernhard Risberg. Den svenska versens teori. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
i 8 i
satta orden med aksentomkastning i senare leden, typen
guldarmband (§ 99). Av förfis framställning här framgår ej fullt tydligt,
om han menar, att framflyttningen av trycket beror på rytmiska
förhållanden. En hänvisning till § 122 hade varit lämplig. 2) Verb
och adjektiv med efterledsbetoning, särskilt hemmahörande i det
religiösa språket, t. ex. välsigne, upplyse (Välsignelsen), tillkomme
(Fader vår), allsmäktig, uppstånden, uppstigen (Trosbekännelsen)
o. s. v. Också här ha vi utan tvivel att göra med verkningarna
av en rytmisk tendens; just i det religiösa språket ha sådana
kunnat göra sig kraftigt gällande. 3) Alternativt har andra stavelsen
huvudtrycket hos åtskilliga adjektiv på -ig och -lig, de flesta av en
religiös eller litterär prägel [fullkomlig, fåfänglig, gudomlig o. a.).
4) I ordet elände är första stavelsen prosodiskt alltför svag,
jämfört med den andra; huvudtrycket flyttas därför lätt över.
Detsamma är orsaken till att förstavelsen o- ofta förlorar sitt
huvudtryck: ofantlig, oändlig, ohygglig m. fl. 5) Också när förleden
är semologiskt svag, t. ex. en partikel. Hit höra sådana i vers
förekommande betoningar som upprunnen, påminna med tryck på
andra stavelsen (§ 101V2). Trycket är i dylika ord så labilt, att
versrytmen i och för sig är tillräcklig för att ge övervikt åt
senare leden. Alla dessa fall böra ses under en gemensam
synpunkt. Det gör sig i vårt talspråk en allmän strävan gällande
att komma ifrån betoningstypen 320 och att ersätta den med
andra, rytmiskt bekvämare: 302, 1 30. Denna tendens slår
igenom, så snart de prosodiska och semologiska förhållandena i
ordet äro gynnsamma, och allra helst i poetiskt eller rytmiskt
bundet språk. Man behöver sålunda icke som Risberg i alla
dessa fall se rester av en äldre betoning, vars tillvaro
överhuvudtaget är mycket tvivelaktig.1 En sådan förklaring skulle innebära,
att vi i vårt språk skulle ha haft en övergång i stor
utsträckning från en bekvämare aksenttyp (130) till en obekvämare
(3 2 o). Detta förefaller orimligt.
Kanske är det en verkan av samma rytmiska lag, att vi ha
fått grav aksent ersatt med akut (med tryckfördelningen 3 o 1) i
en del vanliga ord: måndagen, trädgården, kvällsmaten, körsbären
m. fl.; i dialekter utgången o. dyl. med akut. I norskan har
utvecklingen gått längre, och aksenttypen 3 2 o är betydligt mera
begränsad än i svenskan; jfr anlédning, tilladelse, avséende, full-
1 Ett förbiseende är det väl, då s. 21 säges, att mellersta stavelsen
i människa i det äldre språket varit huvudbetonad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
