Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Elias Wessén. Bernhard Risberg. Den svenska versens teori. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER i 8 i
sténdig, tilféldig, alvorliguhøflig; inlede, meddele, fremstille o. s. v.
med akut.
Som exempel på rytmisk betoningslättnad anför förf. (s. 107)
ett dialektalt be3fäl°ha?vare. Det hade i det sammanhanget
förtjänat att omtalas, att även i riksspråket finnas sådana fall som
be3ar°bé2’ta, fö3ran°le*da, där ett prefix av rytmiska skäl fått
huvudtryck.
I det innehållsrika kapitlet om satsbetoningen kommer förf.
också in på frågan, varför just den sista leden alltid blir starkt
betonad i enhetsuttryck sådana som Fritjofs saga, Göta älv,
barnens dag. Anledningen formodas vara »dels och förnämligast
en rent praktisk : genom försvagning uttryckes det omedelbart . . .
att ett (eller flere) ord skall tillsammans med ett följande ord
bilda ett slags tankeenhet, och dels även en rytmisk, i det att
den rytmiska känslan överhuvud reagerar mot obetoning i slutet av
en ordgrupp». Det sista bör kanske lämnas därhän, men det
första är tydligen alldeles riktigt och tillräckligt som förklaring.
Jfr Egils3 saga3 och Fritjofs0 saga3 (som namn på Tegnérs dikt).
I aksentöverflyttningen äger språket traditionellt ett medel att
skapa »enhetsuttryck», egennamn: konung Gustav, Birger Jarl,
Olaus Petri, Sven Persson, Anders i Norrgården, slaget vid Lützen
o. s. v. Det ligger i egennamnets natur, att man ej reflekterar
på den »egentliga» betydelsen. Ju längre sammansmältningen
fortskrider, dess mindre framträder för de talande de enskilda
ledernas betydelse. Detta är orsaken till att det är alldeles
likgiltigt, vilkendera leden som varit mera konkret eller abstrakt.
— Däremot är det ett intressant förhållande, att
aksentöverflyttningen icke äger rum vid verklig sammansättning : Stockholms
Högskola men Stockholmsutställningen, Svenska Akademien men
Vitterhetsakademien, Stora torget men Stortorget, Gustav Adolfs torg men
Birger Jarls-gatan. Aksentöverflyttningen fyller semologiskt samma
funktion som sammansättningen. — Hur denna typ av
enhetstut-tryck med huvudtryck på slutleden har uppkommit, är en annan
fråga. I det sammanhanget ha en del aksentueringar av namn
ett visst intresse, å ena sidan t. ex. Karlsborg, Göteborg, å andra
sidan t. ex. Sverige (av Svea rike), Östersjön (av Ostre siön),
Västergötland (av Västra Götland). Och naturligtvis måste de
nominala enhetsuttrycken ses i samband med de verbala: skriva
brev, koka kaffe, hugga ved, taga fram, bära in o. dyl.
Till sist kommer Risberg in på frågan om »aksenten och
kvantiteten som versprincip». Han ansluter sig till den gängse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
