Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Världshistoria under redaktion av Helge Almqvist. Tredje delen - Vilh. Vessberg. Nordiska museets och Skansens årsbok. Fataburen 1932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER i 8 i
i 8 i
betraktar som en av den skandinaviska medeltidens märkligaste
personligheter, inleder de storskandinaviska strävandena. Margaretas
politik gick ut på att sammangjuta rikena till en förbundsenhet,
en tanke som var djupt grundad i den tidigare utvecklingens
logik. Unionsidén hade sålunda ett gynnsamt utgångsläge. En
hänvisning till konungamakteus missgrepp är icke nog för att
förklara dess misslyckande; förf. ser den djupaste grunden däri, att
Sveriges folk befann sig i ett sådant stadium av fortskridande
kraftutveckling, att det måste komma att spränga en förening
inom vilken Danmark hade den ledande rollen. Förf. har
naturligtvis icke här tillfälle att ingå på de problem, som nu äro
föremål för strid mellan fackmännen på området, och man
motser därför med intresse den utförligare behandling av tiden, som
han kommer att giva i den väntade tredje delen av Sveriges
historia.
Den nu avslutade delen av Världshistorien står på samma
höga nivå som de föregående. Vsbg.
Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1932.
Fyra av de femton uppsatserna i årsboken äro ägnade åt
Skansens herrgård, det från sin ursprungliga plats i Närke
förflyttade Skogaholm. Det timrade, rödmålade och pilasterindelade
envåningshuset från slutet av 1600-talet blev på 1790-talet
radikalt förändrat i gustaviansk stil och det karolinska timmerhuset
beklätt med halmgul puts. Av det karolinska skedets inre
dekoration återstå blott några plafonder, hela den övriga
inredningen är gustaviansk. Lösöret var grundligt förskingrat, en del
har som gåvor återkommit, porträtten i salen * hava ersatts av
kopior, men det mesta är nyuppsättning ur museets förråd. Det
hela ger emellertid en typisk bild av ett svenskt herrgårdshem,
och man har allt skäl att vara tacksam för den förfallna
ödegårdens räddning. Med intresse följer man detaljerna av den
omsorgsfulla återuppbyggnaden i uppsatser av Andreas Lindblom,
Gösta Selling och Sigurd Wallin. Skogaholms järnbruk skildras
av Carl Sahlin, ett intressant stycke svensk brukshistoria. Under
260 år pågick järnhanteringen, och av stångjärnet har minst
90—95 % gått på export. 1910 gick verket för sista gången.
Bland övriga uppsatser märkes professor Nils Lithbergs om
»Runstaven, en ursvensk rådgivare åt Sveriges bönder». I Gunnar M.
Silfverstolpes uppsats om »Stockholms slotts silverkammare på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
