Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Bernhard Risberg. Hjalmar Alving. Svensk Litteraturhistoria. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER i 8 i
»med en viss ensidighet». — Sid. 85 tillskrives »Mjältsjukans»
tillkomst »en period av själslig depression» (med anlag för
sinnesrubbning), som dock ej framträder i diktens form. Varför ej
säga sanningen, nämligen att en bruten kärleksförbindelse utlöst
Tegnérs förtvivlan och människohat? (Se härom Ped. Tidskr.
1926 s. 98 i en uppsats av mig eller i den nya
Tegnérsupplagan brevet av den 30 oktober 1825 till hans »biktmor»
friherrinnan Schwerin, vari han noga redogör för detta »ömmare
förhållande» såsom orsak till hans mjältsjuka.) Det talas ju dock
sid. 85 om Tegnérs allvarliga förälskelser redan under
Lundatiden. — Egendomligt förefaller uttalandet sid. 120, att
Runeberg »framför- allt är den store lyriske realisten». Hans lyrik
kan med undantag av huvudsakligen ett antal »idyller och
epigram» och några andra smärre dikter icke ställas på långt när
så högt som hans omfattande episka diktning. Visserligen står
sid. 122, att R. »gjort sin stora insats» även på epikens område. —
Att »Älgskyttarne» skulle utspelas bl. a. i ett »herrgårdskök», är
oriktigt. Lokalen är »folkstugan», ett särskilt hus på gården.
Det talas om »inhysingarna» som ett viktigt inslag; viktigare är
dock »tiggaren Aron», som kan anses för én av
huvudpersonerna. — »Kung Fjalars» versform är icke »lånad» från antiken ;
Runeberg har i det hela blott valt ut vissa rytmiska typer i
Arf-widssons Ossianöversättning och därav bildat fasta strofformer. —
Att Runebergs psalmdiktning ej ens omnämnts, förvånar (ett
passande ställe finns mitt på sid. 125), helst som i vårt nya
psalmbokstillägg 7 av hans psalmer intagits. Mjöberg omnämner denna
sida av Runebergs verksamhet. — Sid. 169 har Bååth avfärdats
med ett par rader, vilket synes allt för knapphändigt. Hans
skånska naturlyrik och hans realistiska bilder ur livet ha trots en
viss formell kantighet ett betydande värde. — Det är vanligt att
framhålla Erodings vers som epokbildande i fråga om naturlig
ordföljd. Så säges också här (sid. 192). I själva verket torde
de fascinerande rytmerna och det lediga och naturliga språket
mest ha framkallat detta intryck. Jag har, utan att närmare välja,
jämfört tre ungefär lika långa dikter på fyrtaktigt blandat
versmått från synpunkten av naturlig (prosa-)ordföljd, nämligen
Tegnérs »Nyåret 1816», Rydbergs »Vadan och varthän?» och
Frö-dings »Dolores di Colibrados», och erhållit följande överraskande
resultat. Hos Tegnér avviker ordställningen från prosans i knappt
var tionde vers, hos Rydberg i var sjätte (eller, om man följer
sydsvensk ordställning för partiklar i lös verbsammansättning, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
