Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Henrik Petrini: Ordskillnadsprincipen i svensk ortografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
HENRIK PETRINI
»Den tvetydighet, som möjligen i något enstaka
undantagsfall skulle kunna uppstå, förebygges lättare i skriftlig
framställning än i tal. Man väger ju i allmänhet orden
no-gare, när man skriver än när man talar. Och i tal ljuda
ifrågavarande ordpar alltid lika.»
Häremot vänder sig professor B. Hesselman i sin
installationsföreläsning1, där han ger ordskillnadsprincipen
dominerande plats i sin kamp mot 1906 års rättstavningsreform:
»Man har invänt att det är en författares skyldighet att
formulera sina satser så, att de icke kunna ge anledning till
missförstånd. Men uppväges verkligen den ökade möda och
tidsförlust, som sålunda skulle komma på den vuxnes del, i
hans skrivning och läsning, av den lättnad det innebär för
skolungdomen att slippa lära sig att hvar skall skrivas med
hv? Det synes mig snarare som om den receptiva barnaåldern
just vore den rätta tiden att göra undan formella svårigheter
av denna art.»
H. beklagar sig nämligen över att man avskaffat h i hv,
varigenom orden hvar och var blivit likstavade, »vilket står
i vägen för en snabb uppfattning av innehållet», och han
anför särskilt satsen »var var du igår?» såsom exempel på
hur trassligt det numera är att fatta innehållet i de enklaste
meningar. Men är det någon annan, som har haft svårt för
att fatta denna sats?
För att på ett mer objektivt sätt få ett svar på denna
fråga och därmed på frågan om ordskillnadsprincipens
behövlighet överhuvud, har jag gjort följande experiment. Jag
skrev på ett papper »var var du igår?» och bad en nio år
gammal gosse, som går i tredje förberedande, läsa det,
vilket han ögonblickligen gjorde med rätt lagd betoning på det
andra ordet, men han kunde inte på egen hand räkna ut,
vad det skulle vara för märkvärdigt med den satsen. Då
1 Bengt Hesselman: »Ortografiska reformer i språkhistorisk
belysning.» Språk och stil 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
