Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - J. Hj. Forsberg: Undervisning i rättskrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°° J. HJALMAR FORSBERG
ordbilderna. Skriften är inte en direkt översättning av det
naturliga talet. Det är därför föga sannolikt, att man
genomgående skall kunna i ett och samma moment med en och
samma metod tillgodose kraven från alla grenar av
moders-målsundervisningen. De måste stundom marschera var för
sig, fastän slutmålet är gemensamt.
Man kan tänka sig, att rättskrivningsfrågan kommer i ett
nytt läge, genom att det införes en ljudenligare stavning och
genom att skriftspråket med hänsyn till vissa former närmar
sig talspråket. En sådan förändring, vars lämplighet jag inte
här skall diskutera, kan göra språkets behandling i skrift
lättare. Men den kan dock aldrig upphäva spänningen mellan
talspråket, i synnerhet den enskilda elevens talspråk, å ena
sidan och det ortografiska uttrycket å den andra. Den kan
endast ändra den relativa betydelsen av de faktorer, som jag
i fortsättningen skall tala om.
När rättskrivningen under förra århundradet blev föremål
för allt större uppmärksamhet från skolans sida, gick man
vid utarbetandet av metoder ut dels från allmänna
psykologiska överväganden, dels och framförallt från erfarenheterna
i skolan. Härvid skötos än hörsel- och talrörelseminnet och
än synbilderna i förgrunden, och man begagnade snart sagt
alla tänkbara metoder, varvid dock i allmänhet
diktamensskrivning i olika sammanhang spelade en stor roll. Ibland
fick man goda resultat och ibland dåliga, men något bestämt
besked om vilken metod som var den bästa, kunde man ej
få. Detta är egentligen ej ägnat att förvåna, eftersom så
mycket beror på den enskilde lärarens förmåga, på
undervisningen i läsning m. m., och inte minst på detaljerna i
utförandet.
Då började man mot slutet av 90-talet söka en
allmängiltig lösning av det metodiska problemet på en annan väg.
Lay och hans efterföljare ville genom exakta experiment
undersöka värdet av skilda metoder eller rättare sagt av vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
