Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - J. Hj. Forsberg: Undervisning i rättskrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERVISNINGEN I RÄTTSKRIVNING
3 I 3
samma moment som språkbyggnadsövningarna resp. formlära
och ordbildningslära. Interpunktionen hör sakligt samman
med satslära och läsundervisning. Det viktigaste är
naturligtvis, att eleverna lära sig att riktigt bruka de större
skiljetecknen. Detta är också relativt lätt. Kommateringen vållar
på grund av brytningen mellan olika principer onödiga
svårigheter. Det bästa vore nog, om pauskommatering kunde
införas.
Med hänsyn till rättskrivningsmetodiken kan man dela
in de språkliga uttrycken i tre grupper. Den första gruppen
innefattar ord med ljudenlig stavning. Skriftspråket är
antingen i fråga om hela ordet eller i fråga om stora delar av
detsamma en direkt motsvarighet till talspråket.
Uttalsövningar måste därför förbereda och gå hand i hand med
rättskrivningsövningarna. I den mån dessa skola direkt tjäna
rättskrivningen, kunna de dock inte helt sammanfalla med
dem, som förbereda läsning och muntlig framställning.
Dialektala drag, som verka mycket stötande eller i varje fall
egenartade vid muntlig framställning, kunna vara mycket
oskyldiga ur rättskrivningssynpunkt, och tvärtom. Det
gäller ju i detta fall inte, att de förefintliga ljudvärdena äro
riktiga ur det normerande talspråkets synpunkt, utan frågan
är att få korrespondens mellan elevens talesätt och
skriftspråkets stavning. Vidare går ju stavningen ut inte från det
naturliga uttalet i satssammanhanget utan från ordens
lexikaliska uttal. Vid rättskrivning och vid den kontroll, som
eleverna böra underkasta rättstavningen i allt vad de skriva,
måste de därför läras att begagna, vad som skulle kunna
kallas rättskrivningsinställning. Denna innebär bl. a., att de
som inre eller viskande tal jämsides med skrivningen begagna
ett slags talat skriftspråk (jfr Flagstad, Chr. B.:
Sprogpeda-gogikens Psykologi, sid. 94 ff.). De enskilda ljuden måste
uttalas tydligare än vid korrekt talspråk. Till den lokala
dialekten tas hänsyn först och främst så, att för rättskriv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
