Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Adolf Söderlund: Stina Palmborg. Svårhanterliga barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 3 I 7
och om växlande former av underliga beteenden, och hon gör
det, såsom hon själv säger i förordet, »utan de ringaste anspråk
på psykologisk auktoritet». Emellertid kan man med viss rätt
anlägga mera vetenskapliga synpunkter på hennes arbete och
därvid framställa en anmärkning av principiell natur.
Förf. kan konsten att berätta både underhållande,
medryckande och rörande, men åtminstone har jag emellanåt det
intrycket, att hon även kan berätta alltför väl. Hennes historier verka
ibland en smula »förbättrade». För den, som i likhet med förf.
till »Svårhanterliga barn» studerat en hel del barnpsykologisk
facklitteratur, och som besitter en stark »kärlekens intuition», är det
alltid en fara, att de objektiva iakttagelserna förvanskas en smula av
de subjektiva tolkningarna. Men om man vid läsningen av
»Svårhanterliga barn» iakttager en viss försiktighet, kan man ha mycken
glädje och stor nytta av studiet. Det är många, som hos Stina
Palmborg kunna lära väsentliga saker rörande barns behandling, d. v. s.
en behandling som grundar sig på en riktig förståelse för de
växlande orsakerna till barns understundom asociala beteenden.
Främst borde mödrar och barnsköterskor ha nytta av denna
lättlästa bok. Ty asociala beteenden finner man hos alla barn,
särskilt hos barn före skolåldern och hos äldre barn under
pubertetskrisen. Alla lärare kunna här fördjupa sin förståelse för
barnanaturen, för arvets och miljöns verkningar, och framförallt kunna
de lära en hel del nytt rörande effektiva behandlingsformer av
svårhanterliga barn. Ty det är just i behandlingen av barnen
som Stina Palmborg röjer något av pedagogiskt geni. Hon kan
visa exempel på hur man praktiskt kan utnyttja karakteristiska
sidor i barnanaturen, bl. a. barns tjänstaktighet, hjälpsamhet,
behov av gottgörelse, efterhärmningsförmåga, sinne för humor^
behov av uppmuntran, behov av auktoritet.
Det är särskilt ett par av förf:s uttalanden, som jag anser
värda att citera. På tal om andra sysselsättningar under
lektionerna än läxförhör och läxgenomgång säger förf. sid. 101: »För
det första är det ingen ringa konst att kunna umgås med varann
under sällskapliga former. Hänsyn, takt och anpassning borde
väl vara grundpelarna inom all uppfostran.» Även om man
inte alltid kan instämma i förf:s synpunkter på straff och
belöningar, så måste jag för min del gilla hennes ord på sid. 146:
»Att blott och bart straffa den enstaka handlingen är endast att
röra sig i periferien —• orsakerna till det onda lämnas utan
behandling.» Däremot tycker jag, att förf. bort utbyta ordet »Slösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
