Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2-3 - Svante Bohman: Det personligt pedagogiska förhållandets psykologi och metodik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
SVANTE BOHMAN
själva förstå, att han eftersträvar deras bästa och på ett
opartiskt sätt. Ty kontakten med de starka jagkänslorna och
-intressena är nödvändig för att få ett gott grepp om elevernas
s j älvverksamhet.
Under denna första, ömtåliga tid skall läraren i görligaste
mån undvika att stöta sig med klassen genom stränga
disciplinära åtgärder och svåra läxor. Han bör också visa överseende,
om livsglädjen och friheten momentant skulle tendera att verka
störande på arbetet. I nödfall kan han på ett förstående och
humoristiskt sätt lägga sordin på stämningen. Läraren måste
hålla på med denna metodik, tills han känner, att han fått med
sig sin klass, och denna ej längre känner sig som en solidarisk,
främmande gruppenhet i förhållande till honom. Han kanske
inte behöver mer än 3—5 av de första lektionstimmarna för
att upplösa solidaritetskänslan och få eleverna att känna sig
som en arbetsgrupp med honom som ledare. Klassen skall ej
blott vara en genom skolans ordning och lärarens disciplin
sammanförd grupp, utan varje elev skall naturligt känna sig som
gruppmedlem och känna fullt förtroende för läraren-ledaren.
Först sedan denne på så sätt »fixerat» de ungas känsloliv vid
studiearbetet tillsammans med honom, kan han så småningom
börja draga åt de disciplinära tyglarna mera, om så är
nödvändigt för att uppnå en effektivare undervisning och uppfostran.
Han kommer då att få erfara, att endast små medel behövas
för att åstadkomma erforderligt studieallvar och ordning. Och
han vinner dessutom en större grad av spontan
självverksamhet hos sina elever, än om han fortsatt att vara en
främling-för dem.
Denna upplösning av solidaritetskänslans tendens mot
läraren och dennes ingående i gruppen och »fixering» av de ungas
gruppkänslor vid det gemensamma studiearbetet under hans
ledning är otvivelaktigt den viktigaste förutsättningen för att
uppnå verklig kontakt med elevernas spontana intresseliv och
självverksamhet. Han och klassen skola bilda en levande ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
