Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Alf Nyman: Barn som teologer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 4
ALF NYMAN
annars såsom pedagogisk tänkare företräder? Och kan resultatet
av ett långt, mödosamt utvecklingsförlopp utan alla förberedelser
rätt tillägnas och införlivas — i all synnerhet av minderåriga?
Till en viss gräns bör helt visst, också enligt Clavier, fylogeniens
och naturens egen tågordning respekteras. Sålunda bör man väl
förkorta utvecklingen men icke sträva efter att göra den alltför
brådstörtad. — »Man måste akta sig för att ovarsamt handskas
med barnets hjärna», anmärker han, »som om den vore i stånd att
införliva med sig abstraktioner, dem blott en mera framskriden
ålder kan fatta.» Häri har han utan ringaste tvivel rätt, och
inskärper han detsamma, som före honom Rousseau, Kant,
Kierkegaard, Stanley Hall, Bovet, J.-B. Pratt, James Sully och Otto
Baumgarten, och efter honom Nathan Söderblom, Hagbard
Isberg och Rolf Lagerborg; clet är helt enkelt ett commune bonum
och ett grundläggande axiom bland barnpsykologer och mera
vettiga religionspedagoger, som därmed uttalas. Sitt beaktansvärda
förbehåll preciserar den schweiziske religionspsykologen också
närmare så här: »Man får sålunda icke alltför tidigt (de trop
bonne heure) rikta elevens sinne mot de metafysiska eller
religiösa begrepp, som förhjälpa till att fatta Guds natur.» Däri
ligger inneburen en varning mot alltför tidig och alltför abstrakt
religionsundervisning — i det religiösa livets eget intresse. Otto
Baumgarten har (i »Ueber Kindererziehung», Tubingen 1911,
sid. 69) uttalat sig i samma riktning. Religiositeten, framhåller
han då, är en ömtålig sak. Just dess finaste och känsligaste
yttringar äro de, som äga det största inre värdet. Av detta skäl
visar det sig i allmänhet riktigare att tiga och allenast ge
hänsyftningar än att närgånget ingripa, undervisa och argumentera. Det
är det känslopsykologiska temat från Heinrich Heines dikt, som
därmed bringas religionslärarna i erinring:
»Die Lotusblume ängstigt
sich vor der Sonne Schein» —
Clavier synes också gilla och omfatta denna av Baumgarten
anbefallda mjukare, mera indirekta metod. Också han vill åt an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
