Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. På skidorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon sofver,» sade Pavo, »och sofvit har hon gjort
nära nog hela dagen.»
Och så är det. Sitter man varmt under en vinterdag
då kölden icke är mycket skarp och färdas genom våra
enformiga skogar, kommer sömnen objuden. Den ena timmen
förgår efter den andra, och man märker knappast slädens
slingringar och stötar. Gör man det ändock, somnar man
snart igen.
»Låt henne sofva i ro, Pavo!»
En stund därefter hade de vana skogskarlarne nyingen
tänd och granrisbädden färdig. Man snörde upp banden
på Pekkas kälke, aftog några hudar och lade dem på
granrisbädden, och så var man färdig för natten.
Känner man våra finnars och de svenska skogsbornas
lefnadssätt, kan man icke beklaga dem då de nödgas begagna
sig af ett sådant sätt att tillbringa vinternatten. Känner
man det icke, har man svårt för att fatta och tro, att
människor uthärda ett sådant lif; men våra förfäder gjorde det,
och många uthärda det ännu i dag. Ja, många finna ett
nöje uti att tillbringa en sådan natt i skogen.
Hvad våra finnar angår, tänkte de ej ens därpå. De
voro vana därvid från barndomen. Sällan, mycket sällan,
ådraga skogsborna sig sjukdomar vid den lifvande och
värmande nyingen. Jordkojan och kåtan vore långt sämre.
Också kände sig lilla Gretti pigg och vaken då hon såg
den brinnande nyingen och kände värmen därifrån. Helt
glad utropade hon: »Jag har visst sofvit!» — »Tänker du
bara blundat en stund, Gretti,» sade Pavo leende. »Har du
icke känt, hur kälken slängt hit och dit och ibland stött
emot stenar och stammar?» — »Jo, visst har jag känt det.
Ja, jag har nog endast blundat, ty jag hörde när furan föll
som ni fällde till nyingen.» — »Ja, du är duktig du,» sade
Pavo, och nu skrattade han.
Några dagar därefter voro de i närheten af Pekkas fjäll,
hans gamla hemvist, och då styrdes kosan till hans och
Anttis första tillhåll under klipphällen. Där stannade Pekka.
»Hittills, Pavo,» sade han, »ha vi haft god lycka. Blåsten
har sopat snö i våra spår, ingen kan finna oss, om ock någon
skulle försöka det. Men jag är orolig öfver att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
