Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. Fiskrarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår nya utgång att lita oss till. Nej, ingen fara för
bönderna! För dem fruktar jag ej, men så länge Vargen,
Jämten och Småländingen hålla i hop kan ingen af oss, utan
deras medgifvande bli fri. Det är nog bäst jag tiger, ty
rymma från mina don vill jag icke.»
Därmed afstannade samtalet, och snart hörde Pekka och
hans kamrater, att röfrarne sofvo.
Då drog Pekka sig tillbaka, reste sig upp från den
krypande ställning de alla intagit och såg på Piggen.
Denne skakade sin bössa, och detsamma gjorde Pavo.
»Nej,» sade Pekka, i det han skar kvistarna af en smal
björkbuske. »Vi måste veta, hvar den nya utgången ur
hålan finns.»
»Ja visst,» sade Piggen, och så gjorde han på samma
sätt som Pekka, afskar en björkkvist och vred den till en
vidja. Pavo gjorde likaledes.
Några ögonblick därefter hade männen tillräckligt många
vidjor att binda de fångade röfrarne, i fall de skulle lyckas
öfvermanna dem. Alla hade förstått Pekkas mening och
handlat därefter.
»Nu!» sade Piggen, i det han räckte Pekka sin bössa
och sina vidjor. »Jag vet, att du är bästa skytten af oss.
Låt Pavo och mig fånga bestarna. Lyckas det icke för
någon af oss, så låt gå!» sade han och nickade.
Motvilligt tog Pekka emot hvad Piggen lämnade honom
och sade:
»Kanske har du rätt.»
Till Pavo sade han: »Förifra dig icke, Pavo! Mod och
styrka har du, men lossa icke knifven i onödan! Jag är
dig nära.»
»Jag vet det, Pekka. Du vet, jag gör som du vill.»
Då finnarna kommo så nära de sofvande, att de hörde
deras snarkningar, skulle en snigel kunnat täfla med dem
i hastighet, så sakta, tyst och försiktigt rörde de sig.
Pekka hade stannat några steg från röfvarne, och nu reste
han sig så ljudlöst, att icke ens den som stått och betraktat
honom skulle förnummit det minsta ljud.
Ett drag af belåtenhet och bifall syntes på Pekkas
manliga anlete då hans blick mötte Pavos, där denne tålmodigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
