Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 50. Korpen.
- 51. Flyktingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
51. Flyktingarna.
Här höll berätterskan upp några ögonblick och satt
liksom försjunken i sina minnen, men fortsatte snart med
något vekt i rösten:
»Tiden flög fram som om den haft vingar, och jag blef
väckt som från en skön dröm då order kom, att fanan skulle
bryta upp följande morgon. Den dagen glömmer jag aldrig,
ty just som jag var klädd kom Fabian rusande in i min
kammare, strålande af glädje och slöt mig i sina armar,
under det han gaf mig kyss på kyss.
’Vappu, Vappu, jag får följa ryttarna! Far har lofvat
mig det, hör du, Vappu, och när jag kommer hem, Vappu
min, då rider du, som fru, på Korpen till kyrkan.’ Därpå
tog han mig på sina armar och vyssjade mig, som jag varit
ett litet barn.
O, hvad jag grät, då ryttarskaran under stoj och
hornlåt lämnade oss. Till Fabian fick jag icke säga något
den dagen, men då han vid baronens sida red bort hälsade
han och nickade så vänligt. Och snart kommo fröknarna
till mig, då den yngsta af dem, fröken Ebba, hälsade från
Fabian, att han skulle snart komma hem, och då fick jag
icke glömma hvad jag lofvat honom. Du kan tänka dig,
hvad det var, Pekka.
Det blef nu stilla och tyst där hemma, och i enslighet
grät jag ofta, jag vet ej hvarför. Men det blef bättre då
våren kom och vi gingo fram. Omedelbart därpå reste
nådig frun och fröknarna bort, till Sverige, sade de, och
då blef jag en tid alldeles modlös. Korpen var hela min
tröst, och då oväder bröt ut, regnet piskade mig och stormen
skakade de åldriga furorna på bergen brukade jag sadla
honom och rida i kapp med vinden.
Då jag efter sådana färder återkom till hemmet
brukade faster klappa mig, stryka undan mitt upplösta hår
och säga:
»Se så, Vappu min, tag dig för något arbete nu! Än
komma soliga dagar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/pekkahus/0267.html
