Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 52. Löst gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hur det var, drefs jag af oron att ännu en gång
besöka dig, men då hade du gifvit Matts gården din och
ställt så klokt, att jag beundrade dig. Men ändock
förargade det mig, att du gått bort för att lefva i enslighet.
Jag följde dig utan att du visste om det till ditt
uppehållsställe vid fjällsjön, och då jag såg, hur trefligt och bra du
där hade det, förstod jag, att du icke skulle återvända till
Bogen och slå dig ner där, hvilket jag förmodat vara din
afsikt då du gaf bort din gård. Då kommo de onda
tankarna öfver mig igen, och jag gick bort och förrådde din
vistelseort för Limakarlarne.
Därefter kom jag i sådan vånda, att jag blott vandrade
och vandrade. Till Bogen ville jag icke, ty Grills hade
tröttnat vid mig och jag vid honom, och så gick jag till
Stockholm, för att höra, hur tiden gick fram för Fabian.
Det var lätt att få veta, ty han hade nu blifvit en hög herre,
men bodde utrikes. Äfven för Onni hade det gått framåt,
men nu trodde de, att han antingen vore fången eller död,
ty på några år hade intet försports om honom. Nu kom
den tanken på mig att återse mitt hem. Jag återvände
därför till Bogen, i full afsikt att sälja det, ty af fasters pengar
hade minst hälften under årens lopp gått åt, och jag ville
icke komma hem fattig.
Då träffade jag dig, och du lämnade mig skickningarna
som Bertil haft med sig. Du har däraf sett, att Fabian
gifvit mig sin gård, sedan han hört, att far till straff för
min olydnad gjort mig arflös. Att Fabian icke glömt mig,
grep mig så mäktigt, att jag glömde allt annat. Jag måste
hem, och ännu hade jag mer pengar än jag behöfde för en
sådan resa; men jag kände mig svag, och därför bad jag
Heyki Nerkelan, med hvilken jag alltid stått i ett godt
förhållande, följa mig.
Vid ankomsten till mitt hem fanns ingen kvar af de
mina. Alla, alla voro döda och gården ärfd af släktingar.
Jag brydde mig ej om att säga, hvem jag var, utan gick
till min gård, Fabians barndomshem. Hvad jag då kände,
vill jag icke försöka beskrifva för dig. Fänriken med
träbenet tog emot mig, och han kände genast igen mig. Till
honom förtrodde jag mig helt och hållet, sade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
