Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dervid har jag, för undvikande af
missförstånd, med ordet poet betecknat all
skaldebegåfning, vare sig af högre eller lägre
rang; med redaktör all färdighet i
egentligt tidningsarbete: författande af
redaktionsartiklar och nyheter samt ordnande
af en tidnings innehåll; med novellist
förmågan att skrifva diktade berättelser, häri
inbegripande såväl smärre dylika (skizzer)
som längre (noveller), detta till
skillnad från minnestecknare, hvarmed jag
åsyftar författare af
verklighetsskildringar, historiska tilldragelser o. s. v. De
öfriga beteckningar jag användt: kåsör,
krönikör m. fl., kunna icke missförstås.
Jag nämde härofvan, att jag betecknat
all skaldebegåfning på ett och samma
sätt, och att detta, liksom användandet
af ett par andra beteckningar, skett
för att undvika missförstånd.
Afgörandet af skaldebegåfningens olika grader
är nämligen, i det hela taget, föga annat
än en smakfråga. Man hör stundom
personer med ungefär samma intelligens och
bildning uttrycka den mest olikartade
uppfattning af poesiens art och väsen.
Den ene kan i en författares skrifter se
idel poetiska perlor, medan den andre lika
tvärsäkert frånkänner honom all förmåga
af högre poetisk flygt och, i sin äflan att
framstå som en sann realist, förnekar, att
“perlor” öfverhufvud taget någonsin
kunna finnas i böcker. Med tanken härpå
har jag funnit det klokast att använda
endast en benämning för samtliga
“poetikussar,” förbehållande mig rättigheten
att ur deras led helt och hållet utesluta
sådana rimsmidare, som i sina verser
örfila språket och stöta sunda förnuftet för
pannan. Vi ha tyvärr många sådana.
Tidningarne vimla af insända “poesier”,
som skulle kunna användas som
mogenhetsbetyg för dårhuset. Det är en
sjukdom nu för tiden hos kreti och pleti att
vilja skrifva vers. Äfven personer, af
hvilka man borde kunna vänta bättre,
tyckas stundom sakna all sjelfkritik.
Man såg ett lysande prof derpå för något
år sedan, då inom Augustana-synoden
tillsattes en komite med uppgift att till
engelskan öfversätta svenska psalmer,
hvarvid alls icke togs i betraktande, huruvida
komiteledamöterna voro poetiskt
begåfvade eller ej. Händelsen gjorde, att
några af dem voro det, och derför blefvo
några af öfversättningarne goda; men
andra voro jämmerliga och underkastades
också en välförtjent skarp kritik af prof.
Pearson vid Bethany College.
Denna psalmöfversättning var ett
offentligt företag. Men i det enskilda lifvet
förekomma allt för ofta motstycken
dertill. Som prof vill jag meddela några rader
ur ett födelsedagskväde, som en prest
författat och låtit införa i en af sitt samfunds
tidningar. Deri lästes:
“Nu syster går och åker,
Ja, fyller godt sin plats,
Hon vattnar, sår och raker
Frimodigt utan fjass.
Gud växten säkert gifver,
Vi tvifla ej derpå,
Om vi i tron förblifva
Samt planta, vattna så.
Vi här i afton plockar
Från detta Herrans träd,
Tänk, guld och silfver lockar,
Men ingen kopparsmed.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
