Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Johan Gustaf Runesköld Banér (Adehom Dyretiw, Mickel Galtensvans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-21-Åt sin förstfödda gaf Banér de
klingande namnen Runa Minerva, och då
flickan i späd ålder aflidit, tog han det
så illa vid sig, att han betraktade sig
sjelf som “död.” “En afgudar den knopp,
vid hvilken han kan fästa hoppets väna
blomster; en tillbeder sjelfva rosen,”
förklarade han.
Banér är i visst fall en ordkonstnär.
Flera af hans poem, i hvilka han väl
användt högtrafvande fraser och visat
sin asa-bardsnatur, men undvikit
öfverdrifter, klinga riktigt ståtligt. Det är
naturligt, att han med förkärlek skall
besjunga sådana ämnen som “Brage-lag,”
“Tolfte Karol,” “Vikinga-jul,”
“Vikingens hemkomst,” m. m. d. Han är
också medveten om sin egen kraft, så att
han t. o. m. gifvit en vitzare anledning
till uppfinnande af följande komparation:
“Egenkär, egenkärare, Banér.” Hans
mening om sig sjelf framskymtar tydligt
nog i följande rader, som han skref
på titelbladet i en väns exemplar af en
diktsamling:
“Invid min vagga sjöng min gamla mor
Hvart ord, hvar tanke, som härinne bor.
Men hvad jag sjöng, var unga ord och
tankar
Och blixtar födde jag, men aldrig
dankar.”
Som humorist är Banér svårfattligast.
Hans humor är af ett eget slag, som
långt ifrån alla kunna uppskatta.
Deremot har han lyckats förträffligt inom
skizzens område. Många riktigt näpna
små lifsbilder och karaktärsteckningar
ha flutit ur hans penna. Han är
desslikes frenolog och har skrifvit åtskilliga
ganska träffande s. k. “frenologiska
delineationer.” Från trycket har han
utgifvit en sjelfbiografi, betitlad
“Sextiotrean,” hvilken är hållen i en rätt
lyckad humoristisk stil. Vi vilja till slut
meddela några af Banérs bästa poem.
PÅ LANDET.
Jag är fri, jag är säll.
Blott i vildmarkens tjäll
Mötas sällhetens, frihetens mör.
Ej de tåla kultur,
Trifvas aldrig i bur:
“Städse lyckan af stadskvalmet dör.”
Mot mitt bröst, mot min arm
Svallar lågande barm,
Röda läppar de mysa mot mig;
Händer, snöhvita, små,
Ogon, strålande, blå,
Skönjas här på min blommande stig.
Silfverbäcks poesi,
Källors filosofi
Mängas här; den är härlig, vår lott.
Svalka bor här och frid,
Och här mäta vi tid
Efter blommornas doftande mått.
Hon, min leende mö,
På mitt bröst synes strö
Morgonrodnad och lefvande guld;
Lagrar åt mig hon skär,
Och på mosstronen här
Blir jag drott. Är ej lyckan mig huld?
MITT HJERTAS SÅNG.
Kom, ljufva tankars ande, till mitt sinne,
Kom, ädla känslors ängel, till min barm!
Kom, sköna hågkomst, dröj uti mitt
minne
Och väck till lif en sång, helt blid och
varm!
lekte
O sångmö, för mig hem till nordens
dalar,
Till Sveas kära, höga, gamla fjäll!
Kom, för mig hem till gröna lundens
salar,
Till moders lugna härd, till faders tjäll!
Och följ mig dit, till stranden, der jag
Som liten gosse, öfver bölja blå;
Låt mig få se den våg, som förr mig
smekte,
Och än en gång få gunga deruppå.
Låt mig ur silfverklara källan dricka
Och se min bild som förr i spegeln der;
Låt mig få famna än en gång min flicka
Och smycka grafven, som min moders
är.
O kom, o kom! Å ängens rosenmatta
Vid ystra bäcken under lummig lind
Vi slå oss ned; der kan ej sorg oss fatta:
Hon ilar bort med kvällens blomstervind.
Då döden en gång kommer till mitı
möte
Med glömska och försoning, ro och frid,
Låt mig få hvila i min hembygds sköte,
Der den förgick, min barndoms ljufva
tid!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
