Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Olof Jakob Bonggren (J. B., Spectator) - Edward Boyse (Anderson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-34-Ögonblickets håfvor bara,
Som likt skum på vågen fara.
Tror du, Kresus lycka kände
Uti allt sitt öfverflöd?
Då man bål för honom tände
Och han fördes till sin död,
Han, den armaste på jord,
Mindes vise Solons ord:
Lycklig här, i skilda öden,
Prisa ingen före döden!
Härlig synes hjeltens lager,
Afundsvärd hans ärestod;
Men han segerfanan drager
Genom strömmar utaf blod.
I sin glans Napoleon
Verlden fyllt med bragders dån ;
Öfvergifven och allena
Dog han sist på St Helena.
Sångens ljufva toner klinga,
Hela verlden bifall ger;
Hellas’ döttrar kransar bringa
“Skaldekonstens far,” Homer.
Vestan smeker lent hans kind,
Men den härlige är blind,
Kan ej skåda sol och himmel
Eller menskors glada vimmel.
En beständig, äkta lycka,
Hvari månde den bestå?
Sorger hela verlden trycka,
Glädjens timmar äro få.
Den, som ofrid bär i barm,
Rik må kallas, men är arm;
Den, som sorgerna förtära,
Fröjdas ej åt makt och ära.
Endast den, som lugn och stilla
Vandrar fram på lifvets stig
Och sin nästa ej vill illa,
Kan i sanning glädja sig;
Är han nöjd blott med sin lott,
Mer än kungen i sitt slott
Har han lugn — och det, vi tycka.
Ar en stor, en äkta lycka.
PÅ MIN FÖDELSEDAG.
(Den 7 okt. 1894.)
Ur mörka skyar solen blänker
På lönn och pil i Humboldt park.
Jag sitter för mig sjelf och tänker,
Och bladen falla tyst på mark.
I lunden ingen fogel kvittrar;
De vissnat, lilja och viol;
Men böljans topp lik silfver glittrar
Emot en blek oktobersol.
Säg, hvar är nu den unga skara,
Som rodde förr på sjön så gladt?
Ej parkens eko mer får svara
På sånger, jubelrop och skratt.
Men pilen sig i viken speglar,
Som den i sommar varit van,
Och ut på djupet sakta seglar
Allt längre bort en ensam svan.
Och tankar gå och tankar komma,
De vexla brådt som böljeslag.
Jag ser min ungdom gro och blomma,
Men firar midsommar i dag.
Jag lemnat bak mig ungdoms-våren,
Den första sommarn likaså,
Jag står på höjden utaf åren ;
Annu kan mycket återstå.
Med tacksamhet jag ser tillbaka
På dessa många år som gått.
Om någonting jag fått försaka,
Så har jag också mycket fått.
Det nog har händt mig många gånger,
Att fickan uppå mynt var tom;
Men hvad gör det, när jag af sånger
Har fått en större rikedom!
I mycket, mycket har jag felat,
Fullkomlig ingen dödlig är,
Men aldrig någonsin jag velat
Gå minsta lilla mask för när.
Ur spindelnät jag biet lossat -
Jag sjelf ej bindas vill som träl
Men ormar jag med ifver krossat,
Då de ha hväst omkring min häl.
Mig återstår den sista delen.
Hvem vet? Kanhända den blir lång.
Jag ville gerna undfly felen
Och göra bättre nästa gång.
Vid tanken på hvad nu förflutit
Min enda önskan vare den:
Hvad stort, hvad litet jag har brutit,
Jag ville göra godt igen.
Se, regnets tunga droppar falla,
Det mörknar öfver land och sjö.
Kring träden blåsa vindar kalla
Och våta marken bladbeströ.
Mot landet svanen kosan vänder:
Hon söker kanske der sin vän.
En sista blick jag parken sänder
Och vandrar långsamt hem igen.
EDWARD BOYSE (Anderson),
redaktör, kåsör. Född den 24 juni 1864. Har
sedan början på 1890-talet varit bosatt i
Portland, Or., der han är
blomsterhandlande. Han var redaktör för den under
några månader 1894 utgifna tidningen
Portlands Veckoblad och skref krönikor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
