Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Magnus Henrik Elmblad (M. E—d, Movitz)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-47
Nu i saknad och i smärta
Varder grafvens tjäll upplåtet;
Men vi tro af lif och själ:
Broder, med ett sådant hjerta
Varder mycket dig förlåtet!
Herman Roos! Sof godt! Farväl!
Hur varmt tager han icke till orda för
de lidande, de husvilla:
Hvem anar den menniskas bistra nöd,
Som saknar värme och ljus och bröd,
Som tak öfver hufvudet saknar?-
Som kanske på kvällen, af ängslan stum,
Sig döljer i något källarrum
Och kanske förfrusen vaknar.
Så irrar han ut på sin mörka stig,
En maktlös kastboll i lifvets krig,
Ett flarn i det vilda hafvet.
Hans blod har kallnat; hans blick är
släckt,
Hans mod förtvinadt, hans vilja bräckt,
Hans hopp i vanmakt begrafvet......
Hvart irrar han? Ingen, ingen vet,
Det är en grändernas hemlighet
Låt oss på ridan ej glänta !
Men möter du denne nödens son,
Så spar ej din skärf; det är ett lån,
Som du får igen med ränta!
Hur väldigt ljungar icke hans harm
mot förtryckarne, då han berättar, hur
de förtryckta storma an:
Ut ur nöd och sorg de storma, storma
fram till ljus och makt.
Hela jorden står dem öppen. Lösen går
från trakt till trakt.
Köp dem, sälj dem, nu som fordom...
Kan du det, så är du
god-Sjelfva nu de dyrt betala; men för
frihet, köpt med blod!
De ha byggt ditt hus och odlat dina
åkrar, dina fält!
De ha rödjat dina skogar, brutit jern
och silfver smält!
Deras svett för dig har sipprat; de för
in skull tärts af svält,
Hån och sorg!...... Och du, förmätne!
Hur har du dem vedergällt?
För de djupaste känslor fann han
alltid motsvarande uttryck. Hvem kunde
kraftigare och sannare tolka den
förtrytelse, en menniska erfar öfver
orättvisorna här i verlden, än Elmblad i
sảngen om Marie Feyghine, en ung flicka,
som, i förtviflan öfver att ha blifvit
bedragen af sin förförare, tog sitt eget lif:
Hvar är urkällan? Hvar? Gif mig svar,
den som kan,
Till det skarpa, förkrossande ve,
Att ett bröst, som i kärlekens lidelse
brann,
Skall förhånadt och härjadt sig se!
Att en usling, en hjertlös, kan sköfla en
ros,
Som i oskuld förtjusande log.
Och att han ler i hản “respekterad”
derhos
Medan hon som en “synderska” dog!
Och hvem har så hänförande som han
besjungit naturens fröjder,
barmhertighet och alla goda känslor, som röras i
en menniskas bröst, och först och sist
moderskärleken:
Hon är din vän, hon är din bästa vän,
När andra svika, hon dock icke sviker.
Går stigen än i ljus, i mörker än,
Och faller du och faller om igen,
Din goda ängel ej ifrån dig viker.
När vinterstormen blåser, skarp och hård,
Hon bjuder dig sin kärleks blomstergård.
När verlden hånler kallt, din moder
gråter;
När verlden hjertlöst dömer, hon förlåter.
Man kan för öfrigt taga snart sagdt
hvilket poem som helst af Elmblad och
finna samma värmande ande, samma
älskliga poetiska doft, samma poetiska
glöd strömma sig till mötes. Endast när
han ville vara satirisk eller gissla hvad han
ansåg för humbug, bytte han, så att säga,
om skinn. Då blef han ofta elak.
Något beskare än vissa af hans i den tonen
skrifna poem finnes ej inom hela
svenska literaturen. Man erinre sig hans
teckning af “Evangelisten”:
Der kommer han åter
Och smilar och gråter,
Och illa han låter,
Och blicken är stygg.
Med håret på ända
Med ögonen vända
Och korpklorna spända
Han kröker sin rygg
Eller det en af hans motståndare inom
pressen tillegnade poemet “Nidskrifva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
