Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Magnus Henrik Elmblad (M. E—d, Movitz)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-46-So I nearly gave o’er in despair. (Ps.
73:2).
I was friendless and sad, my heart
burdened with grief, (Ps. 88:3)
And I knew not to whom I could look
for relief, (Ps. 88:18)
When I heard a voice, gentle and calm:
(Es. 42:2)
“Oh, come unto me, lay thy head on
my breast, (Math. 11:28)
And I will refresh thee; in Me find thy
rest, (Math. 11:29)
And I’ll ever protect thee from harm.”
(Ps. 91; Ebr. 13:5).
Öfversättningen af dessa strofer, i
hvilken intet utbyte af bibelspråk
förekommer, lyder:
Hur har jag ej trängtat rätt ofta att få
En vän för min själ till att lita uppå
Samt dela dess fröjd och dess smärta!
Men ack, då så ofta mitt hopp för mig
ljog,
Jag räddes, att allt var förgäfves. -
smög
Förtviflan sig nära mitt hjerta.
Då
Bedröfvad och ensam, i sorg for jag vill,
Alls ingen jag hade att hylla mig till,
Då ljöd som en hviskning så stilla:
“O kom, kom till mig! Hvila ut vid
mitt bröst!
Si, jag vill dig svalka, vill bringa dig
tröst
I mörker och ångest och villa.”
Som kåsör och krönikör var Elmblad
högeligen intressant, och hans
veckokrönikor: “I luftballongen,” “Mellan
kulisserna” m. m., stå utan motstycke inom
vår press. De vittnade om en
förvånande ordrikedom och förmåga att ledigt
sammanbinda de mest olikartade ämnen.
Som korrespondent visade han en
ovanlig talang i de mästerliga
Stockholmsbref, hvarmed han under en lång tid
veckligen försåg Svenska Tribunen.
Störst var han dock måhända som skald.
Gullberg kallar honom “den enda stora
skaldebegåfning, den
svensk-amerikanska pressen egt.” Literaturkritikern
Warburg i Göteborgs Handels-Tidning
påpekade i en af sina anmälningar, att
Elmblad “visat, att modersmålet äfven i
nya verlden eger förmåga att framkalla
verkliga skaldetoner,” och andra
bedömare i Sverige egnade Elmblad sin
odelade beundran. Elmblad var i sjelfva
verket typen för en skald med alla en
sådans både fel och förtjenster.
Tidningsman var han knappast. Ehuru begåfvad
med en oerhörd förmåga att i skrift
uttrycka sig ledigt, ja glänsande, om hvad
som helst, således äfven om det, som
närmast kommer inom
tidningsskrifvarens område, saknade han dock den
blick och det intresse för dagens
företeelser, hvilka måste finnas hos den,
som vill med framgång redigera en
tidning. När han, sin pligt likmätigt,
skulle skrifva i politiska eller religiösa
frågor, saknades det rätta allvaret. Han
tog saken på skämt och gjorde sig
skyldig till de värsta öfverdrifter. Hans
“ledare” blefvo ej sällan humoresker och
förfelade derigenom det mål, de
åsyftade. Men gällde det att, vare sig på
vers eller prosa, i poetisk belysning
framställa, hvad än det vara månde, då
var han den oupphunne mästaren.
Elmblads skaldskap kännetecknas af en ledig,
elegant form med vackra, smekande
rim, klara, träffande uttryck och ofta
ädla, högstämda tankar, framställda på
ett stundom rent af oförlikneligt sätt.
Ett poetiskt sinne finner också i
Elmblads verk en njutning som knappast i
någon annans. Man stötes icke der,
som i så många andra skaldeverk, af
kalla, opoetiska funderingar, vårdslösad
form, tunga ordvändningar, olämpliga
bilder eller ett tröttsamt jägtande efter
nymodig s. k. originalitet och ett ideligt
förgudande af det egna jaget. Allting
kommer så okonstladt, så naturligt och
osökt. En flägt af värme och
flärdlöshet möter läsaren. Man ser, att hvad
skalden skrifvit, kommit direkt ur hans
hjerta. Hvilken innerlig tro och
hängifvenhet uppenbara sig icke t. ex. i
slutstrofen af hans begrafningssång öfver
sin arbetskamrat Roos:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
