Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Ludvig Holmes A. M. (Ludvig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-79-I.
Det fins ett land i fjerran höga norden,
Ett land, hvars like aldrig än man fann,
För Sveas barn det skönaste på jorden;
Till det vår kärlek aldrig slockna kan.
Det ligger bäddadt mellan berg och haf
Och der är fädrens, der är hjeltars graf.
Der brusa strömmar mellan fagra stränder,
Och klara sjöar spegla skog och fjäll:
Der brämas ängarne af blomsterränder,
Och flit och trohet bo i trefna tjäll.
Vid vindens spel i skogen dagen lång
Uppstämmer fogeln glad sin jubelsång.
Ett enda tempel tyckes all naturen,
Der tusen strömmar brusa skaparns lof,
Och stjerneskimret ibland nattazuren
Oss strålar sänder ifrån ljusets hof.
Der nattens öga och midsommar’ns sol
Strö silfverglans och guld kring istäckt
pol.
Från bergens malm sin klang dess språk
har lånat,
Från strömmars sorl, en vemodsfull
musik,
Och tolkar det hur hjertat älskat, trånat.
Du hör en sång på djup och känsla rik;
Men slungas det mot orätt, våld och hån,
Då ljuder det som tunga åskors dån.
Till detta land vår tanke ofta ilar
Ut öfver bölja, öfver fjäll och skär;
Han ofta der vid kända ställen hvilar,
Och hem, som sköflats, helsningar han bär.
Men berg och dal och grafvar hviska der:
“Förgät mig ej, du barn, som fjerran är!”
II.
Af verldshaf badadt, ut ett land sig
sträcker,
Som våra barn rätt nämna fosterland,
Det landet aktning och beundran väcker;
Dess spira hvilar uti folkets hand,
Och skulle ovän hota oss en dag,
Då rustar folket sig till tappert slag.
Det åt oss bjudit ställen rika, vida,
Der redlig odlare fann hem och bröd.
Här såg han växa upp invid sin sida
En munter barnatrupp, ej tryckt af nöd.
Det låga tjället snart fick lemna plats
För boning, som i smått var ett palats.
Att arbet’ adlar mannen, än man säger,
Och sådan adel blott vi känna här.
En grefvetitel mycket litet väger
Mot verkstadsdrägten, som
handtverkar’n bär.
En hyddans son här framgång vinna kan
Och en gång stå som landets främste man.
Vi älska dig, du land, som här oss gifvit
Ett hem, en frihet, för vårt hjerta dyr.
Med hvarje år du mera kärt oss blifvit,
Du tyckes skönare hvar dag som gryr.
Och när till Gud i stilla bön vi gå
“Förgät mig ej!” du ropar till oss då.
En bland Holmes’ bästa dikter är det
trosvissa, lyftande och lifvande kvädet
“För mig,” hvari skalden framhåller,
hurusom allt i den jublande naturen
skapats för menniskan att glädja sig åt
och hemta tröst och styrka från. Hur
muntrande och trösterika ljuda ej
poemets slutstrofer:
För mig sjunger fogeln i villande skog.
Och liljan, hon doftar för mig.
För mig sorlar bäcken, för min skull
han tog
Från fjällen sin stupande stig.
För mig grönskar skogen och svalka han
ger,
För mig blickar stjernan om kvällen hit
ner.
För mig strålar solen att lysa min led.
För mig flyter strömmen från Golgata
För mig. -
ned,
Så jubla, min ande; bort sorger och kval!
För mig har ju Herren gjort allt.
För min skull han från sin
allherskaresal
Det skapade vara befallt;
Ty jag är ju menska, och henne han
skänkt
Båd’ jorden och himlen, på henne han
tänkt
I kärlek; ej längre förgäten jag är;
Frid fylle mitt hjerta, fröjd lifvet nu bär
För mig.
Ett annat präktigt poem är:
EN LITEN TID.
Lång dagen tycks, när morgonrodnan
lågar
På österns kullar, fält och sjöar opp.
Förr’n halft den lidit, pilgrim ändock
“Syns än ej målet för
frågar:
mitt
vandringslopp?”
Men dag snart svalkas, kvällens ängel
står
Med stjerntiaran i sitt mörka hår
Och vinkar vandraren till stilla frid
Från mödans dag, som räckt en liten tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
