Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Ludvig Holmes A. M. (Ludvig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-78-Ganska träffande har pastor A. A.
Swärd i följande rim beskrifvit Holmes’
diktning:
“En Pythia, som från sin trefot ser
I mörka, dunstuppfyllda klyftor ner
Och hörer anderöster, djupa, dofva,
Från regioner, der titaner sofva;
Men hörer äfven harposträngars brus
Från verldar, badande i ständigt ljus;
En brokigt och fantastiskt klädd
prestinna,
Den ofta uti vild extas vi finna:
Så kan man måla “Ludvigs”
sånggudinna.”
I
Emellertid medgaf Swärd, att Holmes’
poesi “lider brist på djupare tankar.”
Han bjuder icke på någonting egentligt
Detta kan nu, såsom Sv.
originelt.
Kuriren i sin recension af hans bok
påpekade, “komma af hans sångmös
kyrksamhet.” Nämda tidning önskar, att
“han ville slå sig lös på en stund och t.
ex. betrakta naturen utan afseende på
hvem, som skapat den, eller menniskorna,
utan beständig tanke på ett
tillkommande lif,” men erkänner dock, att
Holmes ’i afseende på formens skönhet
och stilens renhet hunnit långt bortom
de flesta sv.-amerikanska skalder.”
sammanhang härmed kan det ju vara
intressant att veta, hvad skalden sjelf har
för tanke om sin diktning. I ett
privatbref skref Holmes: “I dikter af Ludvig
skall du här och der finna spridda drag
af insidan, och sammanfattar du dem,
skall du finna en själ, som djupt lidit,
slitits af de vildaste stormar, och som
bergats från att hejdlöst förakta allt och
alla blott i den försonande famn, som för
alla upplåtits.” Redan Holmes’ yttre,
hvilket föranledt en hans embetsbroder
(pastor Englund) att känneteckna honom
såsom “den välfödde skalden,” talar
emot en sådan uppfattning. Ett faktum
är, att Holmes’ poesi verkar angenämt
på läsaren, icke genom vemodsfullhet
eller klagande toner, utan tvärtom genom
sitt goda lynne, sin förtröstan och
optimism. Ninian Wærner har kallat
Holmes för vår förnämste skald, men det är
han knappast, om nämligen originalitet
och tankedjup skola tagas med i
beräkningen. Hans poesi är dock, som sagdt,
ädel och ren. Sarkasm och satir äro
fjerran från hans kynne. Vi tvifla på,
att han som skald ens kan uttala riktigt
bestraffande ord. Ett af de få försök i den
riktning, som vi iakttagit, är poemet “I
Herrans hus,” der skalden anställer en
jemförelse mellan gudstjensten i
fashionabel och i en mera anpråkslös
kyrka. Om den förra berättas:
Hit kom en lysande samling,
Bestrålad af guldets glans.
I vaggande lockar flätats
Juvelers gnistrande krans.
Fram trädde der på tribunen,
I knäfvelbårar och frack,
En herre, som lärt sig skilja
På penningefolk och pack.
Och bifall det vann sermonen,
Ty den var vacker och fin
Och handlade, må ni veta,
Om Edgertons flygmaskin.
En söndag herr pastorn predikar
“Om konsten att bygga hus,”
En annan — “om stadens vatten,”
och se’n — “om elektriskt ljus.”
Och se’n “om den stora fara,
I hvilken vårt land nu står”:
“Utländingens barn bli många,
Men yankeen ej några får.”
Den andra kyrkan är belägen
Långt bort från fina staden,
Från rikedom, glitter och ståt,
I stadsdel, der arbetets adel
Byggt bo.
Der inne visst ingen mönstrar
Den fattiges slitna drägt.
Det templet främlingen hyser,
Men alla äro de slägt.
En tro, ett dop och en fader
Slår kring den skaran ett band,
Och hemlandets sånger sjungas
Med kraft i främmande land.
en
I sitt poem “Förgät-mig-ej!” har
Holmes bl. a. besjungit både Sverige och
Amerika — besjungit dem så, som de te
sig för optimistens ogrumlade blick:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
