Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Elis Isidorus Jakobson M. D. (Isidorus, P. N., E. I. J.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-85-sysslar mycket med de s. k. hemliga
vetenskaperna, och det mesta af hvad han
skrifvit berör metafysiska ämnen. Han
är hemma i spiritism, hypnotism,
ockultism, teosofi m. m. och låter, något som
ej alltid är fallet med herrar teosofer, sin
bekännelses läror ha en förädlande
inverkan på karaktären. Sålunda händer det
icke, att Jakobson i sina skrifter begabbar
eller smädar dem, som tänka och tro
annorlunda än han. Om sin
författareverksamhet samt anledningen till, att hans
håg tog den riktning, som representeras i
hans skrifter, berättar han sjelf: “År
1889 — kort efter mitt ingångna
äktenskap — led jag af den tråkiga sjukdomen
lungsot, och under tre olika läkares vård
blef jag dagligen sämre. Jag hade sjelf
uppgifvit hoppet, men en afton låg jag
matt och svag i ett halft sofvande
tillstånd, hvarunder jag tyckte mig se en
åldrig man, som kom in till mig, och i
korta ord sade, hvad jag skulle äta och
dricka och hur jag skulle sköta mig, för
att blifva återställd. Jag följde hans
föreskrift och har nu lika friska lungor
som någon annan. Det var kanhända
denna tilldragelse, som, mer än
någotannat, vände min håg åt spiritismen. Det
var först under denna sjukdomstid, som
jag blef negativ för en hel del tankar,
hvilka icke ville öfvergifva mig, innan
jag nedtecknat dem, hvilket jag då
gjorde, än i bunden och än i obunden form.
Samma år insände jag mitt första poem,
“Själens Spegel,” till Sv. Amerikanaren
och i omarbetadt skick blef det synligt i
“röst”-afdelningen. Sedan dess har jag
öfver signaturerna “Isidorus,” “P. N.,”
“E. I. J.” och två andra, som jag önskar
att ännu hålla okända, skrifvit poem för
Sv. Am., Sv. Am. Posten, Svithjod och
Sv. Trib. m. fl. Den tid jag uppoffrar för
att skrifva ett poem, när jag känner mig
dertill manad, är ganska ringa. Och väl
är det; ty den ersättning jag fått derför
är så godt som ingen, undantagandes det
pris jag fick för min dikt “Filosofen”
vid Sv. Am. Postens pristäfling år 1893.
Deremot har jag fått mig en bitter ovän
bland sångarbröder för ett poem, som
jag skref under hjertats ömmaste känslor
för det sanna. Jag nedlåter mig icke till
att sjunga själsdräpande visor om mina
ovänner; ty om poesiens anda icke vore
för sanning och kärlek, så vore det bättre
den aldrig funnes till; den vore då
ofullkomlig och ändlig. Hvad min prosa
beträffar, har jag icke varit skrifsjuk, föratt
täfla med våra stora humorister eller
skönliteratörer, ty mitt hjerta har
fängslats af något, som ingen
svensk-amerikansk skriftställare har egnat sig åt
nämligen metafysik och jag har derför
ej varit utsatt för någons afund. I detta
ämne har jag under olika signaturer
skrifvit uppsatser för Sv. Am. Posten och
Den Skandinaviske Spiritualisten. I nov.
1890 publicerade jag en broschyr,
“Clairvoyance och psykometri,” och en annan
sådan 1891. År 1894 publicerade jag
mina metafysiska stycken “Ur naturens
hemligheter” och blef derigenom
uppmuntrad öfver all förväntan. Ej blott
derför att den betalade sig väl, utan ock
derför, att hrr kritici icke sade något illa om
den. T. o. m. min ovän sade, att han ej
ville nämna den, ty det skulle vara fri
annons. Bra!” Linder har om
Jakobsons verser sagt, att “de icke äro fattiga
på vare sig poetisk känsla eller tankar.”
Mot formen kan deremot ett och annat
anmärkas. Ibland är den ganska
knagglig. I poemet “Sju vishetsregler af sju
visa män” finnes t. ex. bland andra
tungrodda uttryck följande:
“Lär känna dig sjelf,” skref den vise
Från Athen, hvars namn Solon var.
Nåväl det var vishetsprincipen,
Som öppet den meningen bar.”
I ett annat poem, “Motsatta
förhållanden,” läses:
En husmor, som älskar arfvingar,
Hon kan ej en enda sig få;
Men se, huru många hon bringar,
Som utan dem önskar att gå.
Detta vårdslösande af formen skadar
ofta det goda intryck, man eljest skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
