Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - C. V. Liedberg (Kalle Peterson, Cavili)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-100
ROSEN OCH FLICKAN.
I skogen stod en liten ros,
Så undangömd, förgäten.
I parken växte en derhos,
Så lysande, förmäten.
Dock bruten blef den blomman snart
Samt vissnade och dog.
Men skogens blomma underbart
Än doftade och log.
Så ock med ungmön, som i byn
Först skådat dagens ljus:
Hon gläds åt sångarne i skyn,
Hon älskar skogens sus.
Men ungmön, som är född i slott,
Hon fattar ej naturen.
Hon hellre trifs med sådan lott
Som fogeln uti buren.
MIN UNGDOMSBRUD.
Jag egt en gång en hjertans kär,
Men fjerran nu den vännen är,
Förty jag den förskjutit.
Och likväl hon mig trogen är,
Hon aldrig haft en annan kär,
Trots allt hvad jag har brutit.
Vi möttes i vår ålders vår:
Hon sexton och jag nitton år.
Den tiden väl jag minnes.
Hon var en mö förutan tvång,
Jag var en liflig, glad garcon,
Som intet gick till sinnes.
Den första gång jag henne såg,
Hon knäböjd uti kyrkan låg
Och skriftades af presten.
Det var en gudasyn att se:
Jag velat falla och tillbe
Den sköna nattvardsgästen.
En blick jag fick, en hyllningsgärd,
“En blick, ett kungarike värd,”
Från hennes mörkblå öga!
Så blicka endast änglar ner
På jordens barn, som fromt tillber
Sin fader i det höga.
Snart möttes våra vägar åt:
Än uppå land och än i båt
Jag fick den sköna gunga.
Ack, ljufva tid, som svann så fort!
Hvi stängs så hastigt Edens port
För tvänne barn så unga?
Om kärlek var ej taldt ett ord,
Dock skulle ingen uppå jord
Oss tvänne kunna skilja;
Ty blicken talte mer än nog:
Hon kärlek gaf och kärlek tog,
Och ren var håg och vilja.
Men pröfningar vi hade då,
Vi unga, icke pröfvat på
Här uppå jorderingen.
Och när vi skildes, bröst mot bröst:
Vi gåfvo ömsesidig tröst:
Hvarandra — eller ingen!
Hon höll sin ed, men min jag bröt
Och grymt min ungdomsbrud försköt,
För att en annan vinna
Men likväl hon mig trogen är,
Hon aldrig haft en annan kär
Det är en trofast kvinna!
Min ungdomsbrud, du ljufva vän,
Säg, att du minnes, älskar än
Den dig en gång förskjutit!
Säg blott, att du förlåta kan,
Hvad ynglingen, se’n han blef man,
Nu ångrar att han brutit!
EN NYODLARES VISA.
Såsom fogeln på sin pinne
Sitter jag i lugn och ro.
Jag har godt och varmt härinne
Samt “en pipa rök,” måntro.
Ute nordan larmar “värre,”
Dock det rör mig ej ett grand,
Ty jag är min egen herre
I mitt hus vid sjöastrand.
Tarfligt klädd jag går och larfvar,
Struntar i att vara grann.
Det är skräp till karl, som tarfvar
Fin kostym att vara man.
Knogar gör jag, men med måtta,
På mitt lilla framtidshem.
Börjar sällan före åtta,
Tröttnar oftast klockan fem.
Äter, när som mat mig smakar,
Fläsk, potatis, ägg och gröt,
Bönor se’n, så att det brakar,
Sirap ock för att bli söt.
(Dock, att slippa köksprocessen,
Gifter jag mig väl rättnu.
Mö, som läser den här versen,
Vill du bli min lilla fru?)
Matar hönorna och tuppen
Tvänne gånger minst om da’n.
Deraf får jag ägg på kuppen,
Bättre än man får i sta’n.
När som kvällen bredt sin slöja
Ofver skog och dal och sjö,
Tar jag af min grofva tröja
Och mig börjar smått förströ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
