Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Johan Frederick Lindblom (Parvus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108
1
bekante lektor Paul Peter
Waldenström i sin resebeskrifning från Amerika
uttrycker sig, “vackra betyg.” Redan
vid sjutton års ålder begynte er ödmjuke
tjenare, eldad af ömma känslor för
någon af sina kvinliga kusiner jemte flitiga
besök på den tidens entusiastiska
goodtemplar-möten, inbilla sig, att det hos
honom fans en poetisk ådra slumrande
någonstädes, och resultaten af denna
inbillande gnista såg ibland ljuset i
“Folkets Vän” (Gefile) och “Reform”
(Stockholm), men hamnade tyvärr lika
ofta i papperskorgens ginungagap.
Dessa små “försök” jemte en del notiser
till “Folkets Vän” utgjorde summa
summarum af l’arvus’ literära debut i
gamla landet. Som snälla pappa
emellertid blifvit “valdenströmare,” slog det
slint om slant med preststudierna, och
hans ömma samvete tillät honom endast
att vind för våg sända sin kärälsklige
äldste pojke till det stora landet i vester
för att studera till läkare. Här blef
emellertid “delinkventen,” om inte
precis slusk, så åtminstone kusk hela två
veckor efter landstigningen i New York.
Har sedan passerat graderna som kypare,
diskvaskare, tolk, tidningsagent,
professor, prest, politisk “stumptalare” och
tidningsmenniska. Men mycket tål man,
förr’n man förgås. Och nu litet om
mina literära strandhugg på Columbias
gästfria jord. Började år 1884 i förening
med pastor Skogsbergh i Nya Sveriges
metropolis, Minnesota-staden
Minneapolis, utgifvandet af Minneapolis
Veckoblad, då känd under namnet Svenska
Kristna Härolden. Redigerade de
politiska uppsatserna och
nyhetsafdelningarne samt hjelpte till med allt
tänkbart, utom att sopa “officen,” å detta
blad till på höstsidan 1887, då vi, för
att gifva vår hårdt anlitade s. k. helsa
litet mera svängrum, för en tid gömde
oss bland Wisconsins doftande
furuskogar och kristallklara sjöar. Efter ett
par års “försök” som bokhållare i ett
större handelshus och som professor i
-
“skandinaviska språk” vid Macalester
College i Minnesota, fick den gamla
kärleken emellertid åter öfverhanden,
och i november 1889 sutto vi som
välbeställd hufvudredaktör på herr Swan
J. Turnblads organ Svenska
Amerikanska Posten (Minneapolis). Hade
påföljande år såväl som till i nov. 1891
bondturen att få samarbeta med
hederspaschan herr Aug. Anderson (märket
“A. A.”) på Minnesota Posten i St.
Paul, hvilken just då stod på höjden af
sin glansperiod. Blefvo i nov. 1891
“kallade” att efterträda den urstyfve skalden
och ovanligt stora Tolleen-menniskan,
herr “Nynyan Wärnorr,” som
redaktör för Svenska Korrespondenten i
Denver, “Cloriado,” men funno snart att
den “stol,” han behagat lemna efter sig,
var betydligt för stor för både vår
andliga och lekamliga menniska. Men vi
gjorde så godt vi kunde och mera var
oss blanktissimo omöjligt. “Quod erat
demonstrandum,” sa’ han S0111 inte
kunde latin. Och för att ännu
grundligare bevisa satsen, att “den rullande
stenen icke samlar någon mossa,” slogo
vi oss på hösten ’92 på engelskt
tidningsskrifveri och agerade en tid bortåt
notisjägare (reporter) för dagtidningen
“Rocky Mountain News” i “vesterns
drottningsstad,” skrefvo specialartiklar
för samma populistiska blad, gjorde i
politik m. m. sådant, som inte ens en
tidningsreporter kan så noga påminna
sig — å dä vill säja möe dä — i Amerika,
nota bene. Men nu “sitta” vi, guskelof,
sedan i juli 1895 som redaktör på den
föryngrade och med Kansas City
nyheter sammanslagna Sydvestern i
fläskpackarestaden Kansas City, Mo., äfven
Backastad eller Dalkullestaden
titulerad, och här må vi nu som “en orm i
en myrstack,” le (med glesnande
tänder) mot en lycklig framtid, och “här
vill jag lefva, här vill jag dö,” ty
slyngelåren äro nu ett minne blott, och allt,
som fattas för att komma vår
glädjebägare att flöda öfver, är ett litet sött och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
