Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Carl Fredrik Peterson (Fredrik, Jeppe)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-144-Vårens tjusning, fängslande och fager,
Ej naturen i dess former lagt,
Utan i den unga, ljufva dager,
Hvari ler en ofödd sommars prakt.
Hvar bor den sanna kraften? I det hjerta,
Som varmast älskar och som starkast
tror,
Men Peterson lägger i sin poesi icke
heller an på att vinna en större
allmänhets hyllning. Han nöjer sig dervidlag
med vida mindre, om vi få tro hans
egna ord i poemet “Ryktet”:
Som barnet glömsk af verldslig flärd
Jag vill å diktens gröna äng
Bland dofter dväljas och min verld
Af drömmar dana. Lyrans sträng
Jag röra skall ibland. Om svar
Jag då ur blott ett hjerta får,
Om blott en själ min sång förstår,
Är jag så säll som barnet var.
som
Peterson har dock äfven skrifvit
dikter af enklare och lättfattligare slag,
såhans “Luther,” “Amorsjagten”
(ehuru han deri gör sig skyldig till
öfverdrift, då han låter en femårs flicka,
tillfrågad, “när kärlek först i hjertat
tändes,” svara: “O, jag redan har
förgätit, när det var, ty det är så länge
sedan. Bed en yngre mö om svar”), “Vi
’bläck’slagare,” “Vid återkomsten till
Amerika” samt framför allt hans två mest
poetiska dikter: “Helsning till
emigranten” och “Kvinnan”, i hvilket
sistnämda stycke vi finna följande vackra
strofer:
Om kvinnan sjunger jag, fast intet snille
Ger tonerna den klang, som hon är värd.
Dock, hon är anspråkslös, och säkert
ville
Hon ej försmå min enkla hyllningsgärd.
Sjelf oförställd, hon ock det oförställda
Hos mannen skattar högst och plär det
gälda,
Ej med en snart förvissnad lagerkrans,
Men med en kärlek, fast som guldets
glans.
Och denna kärlek högst af allt jag
skattar.
Af alla gåfvor, Gud mitt jordlif skänkt,
Är den dock perlan. Huru du än fattar
Vårt lif och tingen, nog ock du så tänkt,
Du, som, likt mig, med tanken velat
bryta
Din lyckas väg och se’n af styrka skryta,
Du, som, likt mig, förgätit mången gång,
Att kärleken var lifvets morgonsång.
Och som i lifvets pröfningar och smärta
Med ädla tårar segrar. Verkligt stor
Är derför hon, utur hvars hjerta stiger
Den bön, som jord och himmel
sammanviger,
Och ur hvars öga falla kan en tår,
Som balsam blir för hjertats öppna sår.
Om mannen på sin färd i lifvets öken
Förtviflar om sitt mål och kraftlös står,
Med magisk hand hon skingra kan hans
töcken,
Och bort hans otro med sin tro hon slår.
I mörka stunder hon med hoppets
strålar
På purpurgrund för honom lifvet målar.
Hans stöd, hans stjerna och hans tröst
hon är,
Och sjelf hon mer än halfva bördan bär.
Det andra stycket lyder i sin helhet
sålunda:
HELSNING TILL EMIGRANTEN.
Främling från Heimkringlas panna,
Fosterbror från högan nord,
Hvarför ville du ej stanna
Kvar på ärans egen jord?
Hvad bevekte dig att draga
Solvarts öfver land och haf,
Då du kunde lyckan jaga
I den bygd, dig lifvet gaf?
Är det icke ljuft att andas
Blomsterdoft på Mälarns strand?
Skönt att se, hur himlen randas
Utaf norrskensfilammans brand;
Sällt att, uti drömmen fången,
Höra strömkarlsharpans slag,
Eller sjelf den svenska sången
Stämma högt i glada lag?
När din kärleks första låga
Skär på själens altar brann,
Och du hjertats ömma fråga,
Stammad fram, besvarad fann,
Tänk, hur skönt var då ej lifvet
Skön minuten, skönare
Dagen, som det var dig gifvet
Att i hoppets fjerrglas se!
Dock, hvi gör jag denna fråga?
Den förtjenar intet svar.
Smärtans mått skall ingen råga
Du är här; välkommen var!
Bryt dig gladt medborgarns bana
I vår fria republik,
Hvilken redan af sin fana
Skänkt dig skyddande en flik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
