Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Ernst Teofil Skarstedt (E. Sdt, Allvar, Liber)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
155
tryckt i manuskript 1889; “Oregon och
Washington” (en utförlig, illustrerad
beskrifning och historia öfver dessa stater),
1890; “Svensk-amerikanska poeter i ord
och bild,” 1890; andra delen af Magnus
Elmblads dikter, 1891; “Enskilda
skrifter af pastor A. A. Swärd,” 1895; ett
par samlingar af från tyskan och
engelskan bearbetade berättelser, nämligen
“Rosor och törnen,” 1893, “Från vilda
vestern” och “Den gamle smeden,” 1895,
samt slutligen föreliggande verk, “Våra
pennfäktare.” Han har ständigt
intresserat sig för allt amerikanskt, särskildt
den svensk-amerikanska literaturen, dess
arbetare och historia och skref år 1886
för en tidning i Sverige en lång serie
artiklar om amerikanska förhållanden
samt för Kongliga Biblioteket i
Stockholm en lång afhandling om den
svenskamerikanska pressen. Han eger
vidlyftigare literära samlingar än någon annan
svensk i Amerika, möjligen med
undantag af Bonggren, Linder och G. N. Swan.
Skarstedt har haft den stora lyckan att
se sina bemödanden uppskattas,
åtminstone af yrkesbröderna. Hans arbete
har erhållit många loford inom pressen,
och man har t. o. m. envisats att vilja
anse honom som kritiker. Gång efter
annan ha skribenter, äldre såväl som
yngre, begärt hans utlåtande om deras
begåfning och literära alster. Han har
då vanligen hänvisat dem till C. M.
Esbjörn, Bonggren eller någon annan
literaturkännare; ty sjelf i saknad af
nödig historisk blick och djupare literära
insigter samt dessutom betraktande allt
literärt kotteriväsen, literära “skolor”
o. d. som idel fjesk och narrspel, kan
han icke gerna vara rätte mannen att
tillfredsställa högre kraf på en
mönstertrogen vetenskaplig granskning. Ej
heller har han någonsin utgifvit sig för
kritiker, äfven om han på grund af den
portion vanligt sundt bondvett och
opartiskhet, hvaraf han otvifvelaktigt är i
besittning, anser sig ega samma rätt som
hvilken annan som helst att säga sin
mening om hvad han ser och hör här i
verlden. De anmärkningar, som gjorts
mot honom som skribent, hafva vanligen
gällt hans åsigter, hvilka i somligas ögon
ej äro konservativa nog, i andras ej
tillräckligt radikala. Theodore Hessel har
beskyllt honom för “äfventyrlighet,
egenhet och bisarra åsigter om eremitlif och
civilisationens förbannelse.” Per Lärka
skref en gång om honom: “Vi ha en
gång mött herr S. Han föreföll oss vara
en konstig persedel, full af en del
öfverspända idéer, men också en man med
hjertat på rätta stället och i synnerhet
med öppen blick för naturen och för
deras behof och lif, som kommit hit för
att bryta nya bygder.” Den dessa
omdömen gälla finner dem sanna och
vittnande om uppriktighet.
Hansöfverspända idéer bestå hufvudsakligen deri, att
han älskar ensamhet och frihet och
dödligt afskyr allt, hvad konvenans och
etikett heter, allt snobberi,
civilisationslyx samt först och sist all sorts tyranni,
ej endast den form deraf, som hos
råbarkade sjökaptener, styrmän,
löjtnanter och andra, som makt hafva, tager
sig uttryck i öfversitteri och
obarmhertighet mot underlydande, utan äfven den
finare sortens tyranni, som under namn
af socialism, nykterism m. m. afser att
med maktord omskapa menskligheten
efter vissa ensidiga och trångbröstade
mönster. Reformerande småsjälar, som
till på köpet skryta af “frisinthet,” äro
i hans ögon samt och synnerligen
antingen humbugsmakare eller narrar. Ty
frisinnad är enligt hans mening endast
den, “som uti sitt hjerta är
menniskovän; som väl är sjelfständig och kan
gifva skäl för hvad han, förfäktar, men
unnar jemväl sin nästa jatt tänka och
tro på sitt sätt och niedgifver, att äfven
han kan ha rätt; som aldrig på andra
vill truga sin tro, men låter i hjertat
fördragsamhet bo, såsom han uttryckt
det i ett längre poem om våra dagars
“frisinnade menniskor, ur hvilket äfven
följande strofer äro hemtade :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
