177 (Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Axel August Swärd, A. M. (—r—)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

177
Här nedan följa några af Swärds bästa
dikter:
GATPOJKEN.
Den sista lyktan var utsläckt re’n,
Blott månen matt öfver staden sken,
Och midnattsvinden igenom
De tomma gatorna hven.
Nyss rike mannen till ro sig lagt
I rum, som glänste i utsökt prakt,
Och mångdubbla riglar höllo
Vid valnötsportarne vakt.
Trött, arbetsmannen i höstlig kväll
Insomnat tungt i sitt enkla tjäll.
Soldaten sof i kasernen,
Och fången sof i sin cell.
Och barnen sofvo så sött också
På bädd af fjäder, på bädd af strå,
Och lekte i drömmens trollverld
Med skinande änglar små.
Men ute på kall och hård trottoar
En liten gosse sitt läger har.
Det stiger en sakta klagan
Från blekblåa läppars par.
Men nattens timmar dock hastigt fly,
Och dagen ses uti öster gry.
Snart solens eldklot bräcker
Den purpurfärgade sky.
Man vaknar här, och man vaknar der;
Snart gatorna äro ej tomma mer,
Butikernas fönsterluckor
Och dörrar man öppnas ser.
Så lifvet fyller den tomma scen,
Men gossen sofver på gatans sten.
Ej väcks han af folkets röster
Och ej af morgonens sken.
Han sof och kunde ej väckas opp:
Som marken kall var hans späda kropp;
Hans ögas stjerna var slocknad
Och stannadt pulsarnes lopp.
Man kände igen honom. Gatan var
Se’n år tillbaka hans hem och försvar.
Men ingen det var, som visste,
Om han hade mor och far.
Man lade honom uti en graf,
Dock utan att taga hans trasor af.
Ej någon en tår vid båren
Som tecken till saknad gaf.

Ditt barn. du rike, jag säger fritt.
Du svarar djerft: "Icke var det mitt."
Jo, stolte, hjertlöse rike,
Det arma barnet var ditt.
Du eger guld uti öfverflöd;
Och de, som sakna båd’ hem och bröd,
De äro dig gifna af honom,
Som ömmar för allas nöd.
Du hade ej rum, fast ditt hus är stort:
Här dog ett barn utanför din port;
Men stelnade blodet ropar
Om hämd på högre ort.
HVAD SKALL JAG SÄGA?
Hvad skall jag säga, när en gång
Den stora dagen bräcker
Och Herren efter natten lång
Mig upp till glädje väcker?
Hvad skall jag säga, när jag når
Mitt hem i blånadt fjerran ;
När för min blick den vännen står,
Jag anar vara Herran?
Hvad skall jag säga, när jag hör
Från fjerran håll och nära
Än här en kör, än der en kör,
Som sjunger pris och ära?
Och månne der ej dána skall,
Som när orkanen lossas,
Och som när vågen i sitt svall
Mot klippans sida krossas?
Och månne jag ej skall bli stum,
Af salig häpnad slagen,
När lifvet står i dödens rum,
Och mörkret flyr för dagen ?
O Gud, min Gud! jag längtar hem
Från tidens bittra fejder;
Jag längtar till Jerusalem
Från dystra ökennejder.
Jag gläder mig åt tidens fart.
Snart slår förlossningstimman.
Se, österns stjerna blänker klart
Och bådar morgonstrimman.
Snart hyddan bruten är omkull
Och vapnen lagda neder
Och evighetens sol sitt gull
Kring Edens lundar breder.
LOFSÅNG.
(Uppb. 1: 17, 18).
Du, verldars lif och himlars ära,
Guds ord och menska på en gång,
Var med din andes kraft mig nära
Och stäm min själ till helig sång!
Liksom en ensam, präktig stjerna
I evighetens natt du brann,
Men tingen sprungo från dess kärna,
Och tiden der sitt upphof fann.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Mar 18 11:51:37 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/pennfaktar/0183.html

		Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar / 177 (1897) Author: Ernst Skarstedt Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|